Mobilblottaren - var det på riktigt?

För en tid sedan, ungefär en månad sedan gissar jag på, besökte jag och min samhällskunskapskollega häftige Zonta Karlstads vildare kvarter och gjorde sociologiska observationer. Vi undersökte det sociala samspelet mellan människor och tittade extra noga efter vissa grejer. Ett fenomen vi ville undersöka lite närmare var så kallade mobilblottare, personer som tycker om att prata högt, tydligt, vitt och brett i sin mobiltelefon om sitt liv inför andra. Jag och häftige Zonta hittade ingen tvättäkta mobilblottare när vi var ute med våra sociologiska glasögon på näsan - men i dag var det dags!

Jag klev på bussen och hörde redan då högljutt mobilpratande från mittdelen av bussen. Min vana trogen morsade jag på busschauffören och gick mot bussens bakre del. Jag förstod redan när jag gick förbi den mobilpratande tjejen att jag var en mobilblottare på spåren. Bussen var inte igång och det enda som skar tystnaden var hennes ivriga snackande. Jag blev lite irriterad, men jag sansade mig och tog plats. Trots att jag var dum i huvudet och satte mig långt ifrån mobilblottaren hörde jag klart och tydligt vad hon sa. Jag lyssnade på henne i ungefär sju, åtta minuter, men det hade räckt med en minut. Hon upprepade sig otroligt mycket. Hon hade visst en elak vän på tråden. Följande meningar hörde jag:

- Men jag vill inte prata med dig, förstår du inte det?
- Då kommer jag hem till dig i morgon och förstör din lägenhet!
- Nej, jag vill inte ses - jag vill inte ens veta av dig!
- Det går ju inte prata med dig.
- Du uppför dig som en barnunge!
- Jag lägger på nu, det är ingen idé att prata med dig mer.

Dessa fraser - möjligen någon till - upprepade den mobilpratande tjejen så länge jag hörde på. Och ja, hon ville verkligen att hela bussen skulle höra! När samtalet var på vippen att ta slut - ja, då körde hon igång igen med samma uttjatade fraser. Det bästa var att de äldre personerna som gick förbi tjejen kommenterade hennes mobilsnackande. Två lite äldre som uppenbarligen var bekanta sa till exempel följande:

- Här var det livat, ser jag!
- Ja, här är vi inte blyga!

Humor! Såhär i efterhand ställer jag mig dock tveksam till om allt var på riktigt. Tjejen i bussen och den hon pratade med måste nästan ha gjort upp samtalet i förväg. De kanske satt i varsin buss och skällde ut varandra? Dessutom pratade de väldigt länge. Jag tröttnade som sagt efter ett tag, men titt som tätt stängde jag av min egen musik för att se om tjejen fortfarande pratade i telefon. Det gjorde hon. Till historien hör även att den mobilpratande tjejen hade sin kompis bredvid sig - och hon bara satt där. Är det verkligen så det går till när mobilblottare är i farten?

Bara Birmingham

Kajsa Bergqvist hoppar över (notera gärna ordvitsen) helgens inomhus-EM i friidrott i Birmingham. Inte många bryr sig, och det gör väl inte jag heller. Inte så konstigt att ingen bryr sig när de stora friidrottsförbunden inte bryr sig om sina inomhusmästerskap. Det är svårt att ta VM- och EM-inomhustävlingarna på allvar när de vareviga år går i Birmingham.

Ja, jag hävdar med en dåres envishet att varje stort friidrottsmästerskap inomhus går i Birmingham. Någon släkting till A Lennart Julin säger säkert emot mig nu, men er andra som inte ens vet att det finns inomhustävlingar i friidrott kan jag nog lura. Varje inomhusmästerskap går i Birmingham. Bevis: Hur många gånger har vi inte hört följande sägas i samband med tv-sändningarna från inomhusmästerskap de senaste åren?

"I helgens inomhus-EM i Birmingham tog Sverige hem fyra medaljer. Carolina Klüft blev tävlingarnas drottning, precis som i VM som gick i Birmingham förra året."

"Inomhus-VM, som hålls i Birmingham i England, har alla förutsättningar att bli Sveriges bästa inomhusmästerskap sedan Birmingham-EM för tre år sedan."

"Då tackar vi som har jobbat med inomhus-EM från Birmingham för oss. Över till studion. Vi ses på VM i Birmingham nästa år."

Nu vet ni varför det är svårt att ta inomhusfriidrotten på allvar. Vad blir nästa steg? Asiatiska mästerskap i Birmingham? Stefan Holm och Linus Thörnblad duellerar om SM-medaljer i Birmingham? Jodå, det lär komma!

Litet i-landsproblem

Jag har gått in i en liten HippHipp!-feberperiod. Jag kom nyligen över säsong 1 och 2 av den storslagna humorserien, och nu går det inte överdrivet många dagar mellan varje avsnitt jag ser. Egentligen vill jag kolla på alla avsnitt i ett sträck, men megaluxuös tv-konfekt som HippHipp! ska man inta i mindre portioner. Inte för mycket Morgan Pålsson åt gången!

Förutom den excellente Morgan Pålsson finns det ett inslag i serien som kallas för "Dagens i-landsproblem" (parentes: om Borgholms-, Mörbylångabor och resterande ölänningar inte känner sig bekväma med den benämningen kanske de kan kalla det för "Dagens Ölandsproblem"?). Ett i-landsproblem enligt HippHipp!-gänget är till exempel att man äger för många fjärrkontroller - vilket medför att man inte hittar rätt fjärrkontroll till rätt apparat - eller att man inte slänger fickan som varje After Eight-bit ligger i. Det sistnämnda medför det enormt jobbiga att man inte är säker på om det finns en After Eight-bit i varje ficka man plockar upp ur asken.

I dag när jag var ute på sightseeing i ett snöigt Karlstad kom jag att tänka på ett litet i-landsproblem. Utan att göra extra reklam för någon mataffärskedja kan jag säga att jag har en nätt liten promenad på en och en halv låt på min mp3-spelare - ungefär fem minuters rask promenad - till affären jag handlar mat i. Fem minuter låter inte som en lång tid, men ibland kommer jag på mig själv med att jag tycker det. Det sker titt som tätt, faktiskt.

När jag var ute på dagens promenadsightseeing gick jag förbi en mataffär jag aldrig har varit i. "Tänk att behöva gå så här långt för att gå och handla", tänkte jag när jag såg affären. När jag gick förbi nämnda affär kastade jag ett öga på klockan. Jag hade gått i knappt tio minuter. "En tiominuterspromenad för att gå och handla kan ju inte komma på fråga!" Lite så tänkte jag.

Bara att mäta hur lång tid det tar att gå är det hög i-landsvarning på. Att bli lite småupprörd över att det tar ett tvåsiffrigt antal minuter att gå till en affär är ännu värre. Vilken tur att jag bara har fem minuter till närmaste affär. Eller har jag verkligen det? Jag har en till mataffär som ligger i mitt närområde, och det kan mycket väl vara så att det tar mindre än fem minuter att gå till den. Måste undersökas. Allt om allt på Nickes lilla!

Bosse der Autoarzt?

Sapporo, Japan: Minst sagt problematiskt. Lindar, södergrenar och norgrenar gör grova stavfel och Bråten som är kvar när de är borta är inte direkt något att hålla i när det blåser upp till storm. Förutom Mats Larsson, då.

Gävle, Sverige: Problemen efter kvällens schlagershow i den stora halstablettsasken är så bortstädade de kan bli. Men visst var det nära problem. Tänk bara om After Dark, med "gör-det-själv"-stjärnorna, hade gått vidare till finalen i Globen - och sedan vunnit. Hur hade det då sett ut i Eurovision Song Contest?

För det första kan man inte sjunga låten på svenska för övriga Europa. Och att sjunga om Bosse Bildoktorn eller Mat-Tina på engelska fungerar inte. Hur blir det då? Förlåt: Hur skulle det ha blivit om After Dark hade vunnit? Jo, Bosse The Car Doctor. Snälla nån. Och Food Tina? Skulle inte tro det. Tyska kanske? Bosse der Autoarzt! Jag säger då det: tur att två engelska låtar tog steget till Globen. Men: Har man inte hört Sarah Dawn Finers låt tusen gånger förut och lät inte Andreas Johnson som valfri 60-talsartist? Sarah eller Andreas till Finland - nej, tack!

Min favorit, då? Tusan om det inte var After Dark ändå. Om Martin Timell, Tina Nordström, Ernst och Bosse hade varit med live på scenen och sjungit - vilket jag faktiskt trodde - hade jag garanterat röstat på Christina Lindarw. Nu huserade de bara i en tv, då blir det inget röstande. Sorry, Bosse Bildoktorn!

Ola och Emil

Då var det klart. På självaste Idol-Olas 21-årsdag presenterades Emil Johansson som ny Hammarbyspelare. Så Emil gillar alltså inte Bosson?

I exakt en månad hade DIF en monstruöst bra vänsterflank i Emil och Markus Karlsson. Minns att det var den 23 januari som Markus presenterades som DIF-spelare. Det ska nog gå bra utan Emil - men visst är det ett tungt tapp.

För alla fotbollssugna kan jag meddela att det inte är så hejdlöst långt kvar till det är dags för Nickes lillas superettaspecial. Sisådär en månad kvar. Knappt. Herregud, mindre än en månad kvar! Och mindre än två månader kvar till avspark i den näst högsta serien.

Bosson och Emil

Nehej, det blev inte klart på Staffan "Bosson" Olssons 38-årsdag heller. Men dagen är förvisso inte över än - det återstär nästan två timmar av den.

För nu väntar jag bara på att det ska komma upp på DIF:s hemsida - "Emil Johansson klar för Hammarby". Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte att det ska bli så. Snälla? 100-åringen behöver dig, Emil!

I övrigt noteras inte ett jota. Jo, tusan, Bosson fyller ju 38 år i dag. Fast det har man redan hört.

Stor Kalle Anka-special

Här tar vi det verkligen inte piano. Efter alla helgens kraftmätningar önskar man sig en lugn måndag - men vad får man? Jo, en riktig Kalle Anka-dag!

Kalle Anka-dagen inleddes med att en tidningsnisse kom till skolan och berättade varför tidningen är så hiskeligt bra och helt överlägsen andra medier. Det var inte många onda ord om tidningar som lämnade hans mun. Men så var han också anställd av Tidningsutgivarna. Och han verkade tycka om Kalle Anka. Om jag hade vetat att han skulle nämna Kalle Anka ungefär tio gånger under förmiddagen skulle jag ha upprättat en Kalle Anka-räknare, men sådant kan man naturligtvis inte veta i förväg.

- Eritrea är ett riktigt Kalle Anka-land.
- Det är en riktig Kalle Anka-nyhet!
- Jag skulle köpa kvällstidningarna även om det bara stod "Kalle Anka, Kalle Anka, Kalle Anka" i dem.

När han sa det där sista - med tre "Kalle Anka" på rad - var jag på vippen att ställa mig upp och fråga honom om han var livstidsprenumerant på Kalle Anka. Nu låter det som om jag tycker att han var en riktig Kalle Anka-människa, men det var han inte. Han var faktiskt bra. Trots lite väl mycket Kalle Anka-snack - och väldigt lite kritik mot tidningar (de kan väl inte göra allt bra?) - växte han i mina ögon under förmiddagen.

Orsaken? Hans ringsignal på mobiltelefonen!

Av någon anledning valde han att inte stänga av ljudet på sin mobil, och naturligtvis ringde det i den några gånger. När den började ringa första gången kvicknade jag till! Tankeverksamheten kom igång på studs.

Min första tanke: "Jag känner igen ringsignalslåten!"
Min andra tanke: "Det är en schlager från i år..."
Min tredje tanke: "...men vilken är det?"

Under tiden tidningssnubben plockade upp den ringande telefonen hann jag alltså tänka lite. Jag blev sur på mig själv eftersom jag inte kom på vilken melodi det var. Herr Tidning läste dock mina - och säkert flera andras - tankar. Han tryckte bort samtalet och sa sedan:

- Ark.

Han sa bara så - och då var jag med. Alla småfnissade och stämningen kändes familjär och avspänd. Hans telefon ringde ytterligare tre, fyra gånger, men naturligtvis såg jag inte det som något som störde. Jag hoppades faktiskt lite på att han skulle sega med att avvisa samtalet så att jag skulle få höra lite mer av The Arks Melodifestivalbidrag, men oftast var han hyfsat snabb med att trycka bort samtalet. Synd.

Kalle Anka-specialen var inte lika total under eftermiddagen - men visst kändes det lite Kalle Anka över det hela. Föreläsaren var fruktansvärt trött och ville nog helst av allt ligga hemma och titta på tv i stället för att föreläsa om globaliseringen. Hans röst var ungefär lika svängig som Addis Black Widows schlagerbidrag och han utstrålade lika mycket glädje och entusiasm som en engångsgrill. Kalle Anka-aktigt!

Fast han var inte bara Kalle Anka-aktig. På torsdag ska han visst åka till Japan, och han oroade sig inför inmundigandet av japansk mat:

- Om jag måste äta levande fisk, hur fan tar jag död på den?

Inte så mycket Kalle Anka över det. Bara roligt.

Det kan du ge dig på att jag är!

- Äruvidaretillimorrndå?

Så brukar tugget gå på lördagskvällarna under badmintontävlingar som pågår i dagarna två. På den frågan svarar man antingen svarar man ja eller nej. Trots en i flera avseenden miserabel start på tävlingen - kändes ungefär som i de första tävlingarna för säsongen - kunde jag i går kväll triumfera genom att svara ja på frågan som inledde detta inlägg. Det ska sägas att jag inte brukar kunna svara ja på "Äruvidaretillimorrndå?" så ofta - speciellt inte om vi snackar singel - så naturligtvis ska mitt jakande svar ses som en framgång.

Hemmatävlingen på halv bortaplan var för övrigt inte så mycket borta som jag trodde. Vad det berodde på kan man fråga sig. Att miljöns känns igen sedan tidigare tävlingar? Att jag inte tänkte på omgivningen? Att Norsken bjöd på så god pizza dagen före tävling? (Noterbart från pizzamötet är att gammal fortfarande är fruktansvärt äldst. 70-talisterna med den hejdlöst bereste Propellerkoordinatorn och pizzaciceronen Norsken gav 80-talisterna - jag, Mr 100 % och Smá - och de ännu yngre 90-talisterna rejält med smörj i När och fjärran.)

Söndagens finalspel (man brukar säga så, trots att det är många fler matcher än bara finalerna som spelas, men det låter monumenalt bra att säga att man gick vidare till söndagens finalspel) bjöd inte på några viktorior att skriva hem till mor om, men man kunde ändå stämpla "Nöjd" i pannan på mig efter avslutat spel.

En lång och slitsam helg har det varit och det berättigar mig till att avsluta allt här och nu. Cara Mia på er. Se där - lite schlager!

Hemma borta

Tänk om Degerfors IF skulle spela sina hemmamatcher på Strömtorps IP i stället för Stora Valla. Låter det otänkbart? Verkligen.

Nu ska man förvisso inte dra några som helst paralleller mellan DIF och vår badmintonförening, men att spela hemma borta är precis vad vi ska göra i morgon. Trots bortaplan - eller kanske halv bortaplan, vi spelar trots allt fortfarande i Kristinehamn, men inte i "vår" hall - ser jag fram emot tävlingen med tillförsikt.

Uppladdningsplanen inför morgondagen är tajmad och klar och har naturligtvis varit så sedan länge. All uppladdning kulminerar i kväll när den samlade badmintoneliten samlas hemma hos Norsken för att putsa på de sista, men ack så viktiga detaljerna. (Vi ska egentligen äta pizza, men genom att skriva att vi ska äta pizza - förvisso norsk och hemlagad - dagen före tävling framstår vi som en bunt oseriösa idrottsutövare.)

Så vad väntar mig i kväll? Får jag följa damslalomen på NRK i stället för SVT? Kolja på pizzan? En light-version av Hurtigrutten i Norskens lägenhet? Så länge det främjar morgondagens spel är jag med på det mesta.

17? 18 798? 54 221?

I dag fick jag ett brev från Svenska Spel. Ofta brukar jag bli irriterad när jag får brev från Svenska Spel eftersom de i stort sett alltid vill att jag ska skrapa Triss på nätet. Jag har flera gånger nappat på deras erbjudande - men inte lyckats logga in på deras hemsida.

I dag fick jag inget nätbaserat erbjudande, utan en gammalt hederligt erbjudande bestående av en liten kupong man klipper ut och lämnar fram när man går och tippar. Erbjudandet? Att få spela Limbo gratis!

Limbo är Svenska Spels nya spel som går ut på att man ska välja ett nummer mellan 0 och 99 999. Den som väljer lägst nummer och är ensam med det vinner. Vad man vinner har jag ingen aning om, men något vinner man uppenbarligen. Jag är rätt säker på att i stort sett alla har sett tv-reklamen för spelet. Det är en kvinna som går runt och försöker tänka ut vilka nummer de hon ser ska spela på.

Visst är det ett turbetonat spel - men det verkar vara ett kul sådant. Självklart ska jag utnyttja mitt erbjudande (som jag fick eftersom "du är en uppskattad kund hos oss") och spela på ett nummer. Frågan är bara vilket nummer jag ska välja. Under denna enormt påfrestande valprocess gäller det att tänka till både en och fyra gånger.

Eftersom spelet är ganska så nyinrättat tror jag att många testar på det nu - det talar för att välja ett ganska högt nummer. Ett nummer under 1000 känns verkligen inte lönt att välja. Hur högt ska jag gå?

Jag har under dagen funderat en del på vad jag ska välja - och det känns inte vidare hälsosamt! Det är inte direkt så att valet av Limbonummer håller på att ta över och förstöra mitt liv, men så fort man tror att man har kommit på ett bra nummer börjar tankarna ta fart.

<> Någon tänker precis som jag.
<> Nej, det är för lågt.
<> Nej, det är för högt.
<> Jag är galen.

Ungefär så går tankarna. Kanske lika bra att kasta erbjudandet och glömma allt vad Limbo heter?

Något viktigt

Jag har något viktigt att berätta. Dock är det bara en Nickes lilla-viktighet jag har att berätta om. Den lektionen, om vad som är en vanlig viktighet och vad som är en Nickes lilla-viktighet, kan vi ta omedelbart.

En vanlig viktighet är till exempel att Sverige får en ny regering (något som inträffade i höstas) eller att svartfisket i Östersjön är vida utbrett (något som Dagens Nyheter rapporterar om i dag).

En Nickes lilla-viktighet, däremot, är något helt annat. Det kan till exempel vara att jag ser en tillfällig vägskylt som det står "Scrutineering" på. Just det kan faktiskt ses som en typisk Nickes lilla-viktighet. En annan sådan viktighet kan vara att jag bara hittar fullkornsspaghetti när jag handlar. Jag hoppas att alla nu är med på skillnaden.

Nu är det, som vanligt får man nästan säga, dags för en Nickes lilla-viktighet. Det viktiga består i att jag i dag, under en förhållandevis förfärligt lång tidsrymd, lyckades sitta och läsa - i ett bibliotek. Det är något viktigt att berätta om! Jag brukar i stort sett aldrig sitta totalt allena och hyvla av sidor i ett bibliotek, men i dag - mellan förmiddagens lektion och seneftermiddagens seminarium - satte jag mig och läste lite på vinst och förlust. Det blev vinst, för de som undrar.

Tro nu inte att jag satt och läste Nya Wermlands-Tidningens sportdel eller senaste numret av Sportmagasinet, utan det var rejäl kurslitteratur jag brottades med. Det var inte heller så intressant kurslitteratur, och det gör min prestation naturligtvis ännu större.

Ska jag alltså trava iväg till biblioteket när jag vill få något gjort? Nja. Det lockar inte, om jag säger så. Jag kanske ska inreda min lägenhet som ett bibliotek. Det kan vara en variant - som jag naturligtvis förkastar med detsamma! Nu ska vi inte sväva iväg. Plugga i biblioteket ska man göra i måttliga mängder. Årskvoten kan mycket väl redan vara fylld.

Jag har sällskap

Ur Så här blir 2007:

"<> Inget svenskt guld i alpina VM i Åre."

En viss Anja Pärson (dock inte Nickes lilla-Anja Pärson) har tre gånger om visat att mitt alpina tips är åt helsike. Jag tar dock alla guldmedaljer - och för all del Patrik Järbyns chockstörtloppsbrons! - och mitt skittips med viss ro. Det finns alltid de som är sämre. Jag tänker på Jonas Karlsson.

Januari 2006. Jonas Karlsson var nyutnämnd krönikör på SVT-sporten och ville få skandal-chock-attack-rubriker. Detta för att hela Sverige skulle veta att det var just han som hade tagit över som krönikör efter Albert Svanberg. Turin-OS närmade sig, och Jonas tyckte att ett litet medaljtips låg rätt i tiden.

Han tyckte att han stack ut ordentligt när han i en krönika - det kan mycket väl ha varit hans allra första krönika - berättade att han trodde på noll och inga guld i Turin. Jag tyckte också att han stack ut ordentligt med sitt tips.

Lina Andersson och Anna Dahlberg, Björn Lind och Thobias Fredriksson, Björn Lind solo, Anja Pärson, curlingtjejerna, Anna Carin Olofsson och till sist Tre Kronor såg till att Karlsson fick lite småfel. Okej att man kan ha fel, men där hade Karlsson verkligen fel.

Om Anja Pärson kniper guld i både slalom och storslalom kan man säga att jag också har fel. Det får inte hända. Jag vill inte bli nämnd i samma andetag som katastrof-Karlsson.

Ofullständig metamorfos

Addis Black Widow - borta.
Andersson & Gibson - borta.
Musikalskiten - kvar.

Nej, allt var inte guld och gröna skogar i Melodifestivalens andra deltävling. Men - som Let's Dance-Tony säger - det var oerhört mycket bättre än bottennappet i möbelhuset i Jönköping förra veckan. Man kan tala om en, som rubriken säger, ofullständig metamorfos.

Det är bara att jämföra förra veckans topplåtar med kvällens. Jag tror verkligen inte att Elin Lanto eller "Bono"-Uno & Irma hade haft någon chans mot Jimmy J eller Jessica A. Om Anna Book och Tommy Nilsson hade tävlat i Göteborg hade The Ark använt dem som sliten pausunderhållning mellan repetitionerna.

Sannsagan Marie Lindberg hade med största säkerhet hela Munkedals kommun bakom sig, och att hon täcker Bohusläningens förstasida på måndag känns inte som någon helvild gissning.

Var det bara jag som såg Anticimexkuppen i Regina Lunds bidrag? Aldrig att hon tog på sig den dräkten självmant. Snyggt, Anticimex.

Kanske några ord om pausmusikalen? Skulle inte tro det.

Lyfter det i Örnsköldsvik?

Rallyfeber med scrutineering

Det var för några dagar sedan jag såg den för första gången. Lugnt och stillsamt forcerade jag Drottninggatan - men efter en stund fångade en minst sagt extraordinär utsmyckning min uppmärksamhet.

Jag såg en rallybil.

Okej, detta kanske inte låter så hejdlöst spännande med tanke på att Svenska rallyt körs i krokarna i helgen. Det intressanta är var rallybilen stod. Den stod faktiskt inne i en klädaffär. Jag avbröt mina raska steg för att stå och beundra kärran. Sedan tittade jag på klädaffärens ingång. Sedan på bilen igen.

Hur fick de in bilen i affären?

Det kanske finns någon annan lömsk och monumentalt stor ingång, men jag tror att det oavsett dörrstorlek är svårt att baxa in en Subaru Impreza (i skala 1:1) i en vanlig klädaffär. Oavsett hur de fick in bilen i affären är det helt klart ett lyckat pr-trick.

En annan sak jag har funderat på under denna rallyvecka är en tillfällig vägskylt jag har sett flertalet gånger. Det står "Scrutineering" på den - varken mer eller mindre. Andra tillfälliga rallyskyltar som "Rally HQ" och "Start/mål" förstår man, men "Scrutineering" låter bara som ett fult supersvengelskt ord.

Nu i kväll har jag kollat upp begreppet scrutineering. Först tänkte jag fråga Citroën-gänget som nu i kväll satt och myste i en hotellobby i sina röda jackor, men min franska är dessvärre en smula ringrostig. Därför valde jag i stället att googla fram det. Och visst - napp direkt!

Scrutineering betyder att man kontrollerar att bilen uppfyller alla regelkrav. Det kan man faktiskt inte tro. Scrutineering låter verkligen inte som det. Rallyvärlden är bra skum.

Sveriges skidskyttestjärna - ett hudproduktsföretag

Är det bara jag som stör mig på alla som kallar skidskytteesset Anna Carin Olofsson för "ACO"? Okej om landslagsledningen och hennes närmaste säger "ACO", vilket jag hoppas så få som möjligt gör, men när tidningar skriker ut "Nu vann 'ACO' igen!" och tv-kommentarorerna säger "ACO" när de pratar om henne har det gått för långt.

SVT:s kommentatorspar, Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark, är ganska så försiktiga "ACO":andet - men visst trampar de snett ibland! Ostbåge och Grenemark kanske vet att ACO inte är ett normalt smeknamn, utan ett företag som gör hudprodukter. Därför säger de bara "Anna Carin" eller "Olofsson" när de talar om henne. Normalt och fint.

Annars gillar jag faktiskt det här med smeknamn inom idrotten. De hör på något sätt till. Titta bara på det här:

<> Känner du till det förra cykelproffset Michael Andersson?
<> Vet du vem STCC-föraren Jan Nilsson är?
<> Isracinglegenden Per-Olof Serenius, då?
<> Bandyprofilen Bengt Ramström?
<> Kanske ishockeyspelaren Anders Carlsson?

Man kanske till slut kommer på vilka de här människorna är, men man måste tänka till en smula innan man hajar vilka de är. Detta beroende på att jag utelämnade deras vida kända smeknamn. Om jag mellan förnamnen och efternamnen slänger in, i tur och ordning, "Roddarn", "Flash", "Posa", "Pinnen" och "Masken" går säkerligen ett gäng ljus upp.

Jan Nilssons "Flash" är helt klart det allra fräckaste av alla smeknamn. Känn på det - "Flash". Jag har för mig att "Flash" bor här i Karlstad - helt klart en person att titta efter när jag är ute på kändisspotting.

Intellektuell dag

Jag går in på Pressbyrån (för övrigt den Pressbyrå där Anna Book uppenbarade sig), letar upp tidningsstället där de lite seriösare tidningarna (läs: inte Aftonbladet eller Expressen) finns. Jag plockar på mig både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och ställer mig i den eländigt krokiga kön (typiskt svenskt att bli upprörd över en sån sak). Det blir min tur. Jag slänger fram DN och "Svenskan" på disken.

- Ska du inte ha något mer? frågar kvinnan bakom disken.
- Nej, svarar jag.

Hennes fråga var inte rutinmässig, så mycket kan jag säga. Får man numera inte gå över sin intellektuella barriär och köpa både DN och "Svenskan" utan att bli idiotförklarad av en Pressbyråkvinna?

Varför jag köpte Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet kan man nu fråga sig. Ja, varför gjorde jag det? Det var en mycket dum handling. 30 kronor till elände och total misär.

Allt har självklart en förklaring. När tiden är mogen ska jag berätta.

Norsk touch

Äntligen! Jag kanske tar i lite för mycket när jag utbrister detta fylkingska kraftuttryck, men det får du som läsare helt enkelt ta.

För tredje året i rad väljer DIF att auktionera sina matchtröjor. Första året, 2004 års matchtröjor, snodde jag åt mig Martin Sjölunds tröja nummer 20 till ett hejdlöst överpris. Peter Samuelssons tröja nummer 7 från 2005 lyckades jag få för en betydligt billigare penning.

Förra veckan slängde jag in ett bud Jonas Bergmans tröja från 2006 års säsong. Av någon anledning kunde jag förra söndagen inte bevaka slutskedet av auktionen - och då snodde någon den från mig. Det kändes inte alls bra, men redan då började jag planera för helgens stöt.

Norrmannen Eirik Lamöy var snudd på ordinarie hela säsongen, och det var just hans tröja nummer 21 jag siktade in mig på. Inte heller denna helg kunde jag bevaka slutskedet av auktionen. Jag befann mig hemma hos legenden Bagarn, även han en sann DIF-älskare. På Bagarns dator såg jag i eftermiddags att Lamöys tröja hade sålts för 375 kronor - en summa som inte alls var i närheten av mitt lagda bud. Jag fattade ingenting. Var mitt bud inte registrerat? Jag åkte hem.

Naturligtvis fick jag tröjan. Det var jag som inte förstod auktionsreglerna. Jag orkar inte förklara auktionsreglerna just nu - det elementära är att jag fick tröjan för ett lägre pris än vad jag trodde.

Den supercoola "Mål-Otto"-tröjan i torsdags och Lamöys matchtröja i dag - vilken klädvecka!

Tacka Karlstad, Anna Book

Det är nu dags att släppa bomben. Jag har hemlighållit den länge nog - ungefär två månader - och snart briserar jag själv om jag inte får berätta om det.

I slutet av november såg jag Anna Book här i Karlstad. Eller sanningen är snarare att det var Mr 100 % som såg Anna Book inne på Pressbyrån. När vi gick ut från affären berättade han att Book stod bakom oss i kön - då sprang jag tillbaka för att se henne. Mer var det inte. För fem år sedan hade åsynen av Anna Book setts som något högst trivialt och otroligt tråkigt, men nu, efter dansande och avancemang i Melodifestivalen, känns nämnda händelse som något att berätta om.

Vad hon gjorde på Pressbyrån i Karlstad har jag inte en sportkeps/-mössa om (populärt Jens Byggmark-uttryck i dessa dagar), men med tanke på kvällens schlagerviktoria får man snudd på ta för givet att hennes Karlstadsbesök ingick i uppladdningen inför Melodifestivalen. Eller?

Anna Books låt var för övrigt den enda av kvällens låtar som satte sig efter en lyssning. Enligt uppgift stank det så mycket schlager om Books låt att till och med schlagerbossen Christer Björkman hade svårt att vistas i hockeyhuset Kinnarps Arena under framträdandet.

Tommy Nilssons låt satte sig till skillnad från Anna Books låt inte efter en lyssning, och det var just därför jag uppskattade den först under den andra lyssningen. Kvällens bästa låt!

Annars var det rejält slätstruket.

Elin Lantos låt har jag redan glömt bort och Andersson & Gibsons låt var ungefär lika upphetsande som kortbane-EM i simning. Addis Black Widow var det sämsta jag sett sedan Claes Mosers deltagande i På spåret för några veckor sedan. Andreas Lundstedt hade snott åt sig Rickard Sjöbergs postkodoutfit - då kan det bara gå på ett sätt. Sofia någontings låt var inte så himla dum, men tydligen inte bra nog för att gå vidare. Till sist: Uno "Bono" Svenningsson med sällskap. De försökte väcka mig med God morgon, men det gick allt annat än bra. Håller årets jokrar lika låg klass som Uno "Bono" Svenningsson ligger Melodifestivalen pyrt till.

Jag kanske uppfattas som en negativ person, men här kommer mer dåligt: Christer Björkmans Idol-inspirerade eftersnack kändes oerhört illa placerat och pausunderhållningen höll ungefär lika hög klass som Playa del Sol.

Goda nyheter nu! Kristian Luuk gjorde inte bort sig, men varför trava runt på scenen med norra Europas största pärm i händerna?

Nog med synpunkter - mot Göteborg!

Snart har jag den!

I går fick jag nys om den. Jag skrämdes lite av det höga priset och tänkte att jag inte kan lägga ut 399 kronor - plus portoavgift - på en sketen t-shirt.

Oj.

Skrev jag "sketen t-shirt"? Det var inte snyggt gjort. Naturligtvis är det en alldeles fantastisk t-shirt, Ulf Ottosson-tröjan som fotbollsmagasinet Offside nu säljer. Visst är den ursnygg? Nu i kväll slängde jag iväg en beställning. 439 kronor för denna enormt spektakulära t-shirt känns nu som värsta vrakpriset. Hur jag ser på priset i morgon är en helt annan sak.

Runt den 20 februari kommer tröjan från tryckeriet, så nu blir det bara till att vänta. Och en sista sak. Ni som frågar er vem Ulf Ottosson är behöver gå en grundkurs i fotbollsspelarkunskap. "Mål-Otto" för tusan!