Det kan du ge dig på att jag är!

- Äruvidaretillimorrndå?

Så brukar tugget gå på lördagskvällarna under badmintontävlingar som pågår i dagarna två. På den frågan svarar man antingen svarar man ja eller nej. Trots en i flera avseenden miserabel start på tävlingen - kändes ungefär som i de första tävlingarna för säsongen - kunde jag i går kväll triumfera genom att svara ja på frågan som inledde detta inlägg. Det ska sägas att jag inte brukar kunna svara ja på "Äruvidaretillimorrndå?" så ofta - speciellt inte om vi snackar singel - så naturligtvis ska mitt jakande svar ses som en framgång.

Hemmatävlingen på halv bortaplan var för övrigt inte så mycket borta som jag trodde. Vad det berodde på kan man fråga sig. Att miljöns känns igen sedan tidigare tävlingar? Att jag inte tänkte på omgivningen? Att Norsken bjöd på så god pizza dagen före tävling? (Noterbart från pizzamötet är att gammal fortfarande är fruktansvärt äldst. 70-talisterna med den hejdlöst bereste Propellerkoordinatorn och pizzaciceronen Norsken gav 80-talisterna - jag, Mr 100 % och Smá - och de ännu yngre 90-talisterna rejält med smörj i När och fjärran.)

Söndagens finalspel (man brukar säga så, trots att det är många fler matcher än bara finalerna som spelas, men det låter monumenalt bra att säga att man gick vidare till söndagens finalspel) bjöd inte på några viktorior att skriva hem till mor om, men man kunde ändå stämpla "Nöjd" i pannan på mig efter avslutat spel.

En lång och slitsam helg har det varit och det berättigar mig till att avsluta allt här och nu. Cara Mia på er. Se där - lite schlager!