Stor Kalle Anka-special

Här tar vi det verkligen inte piano. Efter alla helgens kraftmätningar önskar man sig en lugn måndag - men vad får man? Jo, en riktig Kalle Anka-dag!

Kalle Anka-dagen inleddes med att en tidningsnisse kom till skolan och berättade varför tidningen är så hiskeligt bra och helt överlägsen andra medier. Det var inte många onda ord om tidningar som lämnade hans mun. Men så var han också anställd av Tidningsutgivarna. Och han verkade tycka om Kalle Anka. Om jag hade vetat att han skulle nämna Kalle Anka ungefär tio gånger under förmiddagen skulle jag ha upprättat en Kalle Anka-räknare, men sådant kan man naturligtvis inte veta i förväg.

- Eritrea är ett riktigt Kalle Anka-land.
- Det är en riktig Kalle Anka-nyhet!
- Jag skulle köpa kvällstidningarna även om det bara stod "Kalle Anka, Kalle Anka, Kalle Anka" i dem.

När han sa det där sista - med tre "Kalle Anka" på rad - var jag på vippen att ställa mig upp och fråga honom om han var livstidsprenumerant på Kalle Anka. Nu låter det som om jag tycker att han var en riktig Kalle Anka-människa, men det var han inte. Han var faktiskt bra. Trots lite väl mycket Kalle Anka-snack - och väldigt lite kritik mot tidningar (de kan väl inte göra allt bra?) - växte han i mina ögon under förmiddagen.

Orsaken? Hans ringsignal på mobiltelefonen!

Av någon anledning valde han att inte stänga av ljudet på sin mobil, och naturligtvis ringde det i den några gånger. När den började ringa första gången kvicknade jag till! Tankeverksamheten kom igång på studs.

Min första tanke: "Jag känner igen ringsignalslåten!"
Min andra tanke: "Det är en schlager från i år..."
Min tredje tanke: "...men vilken är det?"

Under tiden tidningssnubben plockade upp den ringande telefonen hann jag alltså tänka lite. Jag blev sur på mig själv eftersom jag inte kom på vilken melodi det var. Herr Tidning läste dock mina - och säkert flera andras - tankar. Han tryckte bort samtalet och sa sedan:

- Ark.

Han sa bara så - och då var jag med. Alla småfnissade och stämningen kändes familjär och avspänd. Hans telefon ringde ytterligare tre, fyra gånger, men naturligtvis såg jag inte det som något som störde. Jag hoppades faktiskt lite på att han skulle sega med att avvisa samtalet så att jag skulle få höra lite mer av The Arks Melodifestivalbidrag, men oftast var han hyfsat snabb med att trycka bort samtalet. Synd.

Kalle Anka-specialen var inte lika total under eftermiddagen - men visst kändes det lite Kalle Anka över det hela. Föreläsaren var fruktansvärt trött och ville nog helst av allt ligga hemma och titta på tv i stället för att föreläsa om globaliseringen. Hans röst var ungefär lika svängig som Addis Black Widows schlagerbidrag och han utstrålade lika mycket glädje och entusiasm som en engångsgrill. Kalle Anka-aktigt!

Fast han var inte bara Kalle Anka-aktig. På torsdag ska han visst åka till Japan, och han oroade sig inför inmundigandet av japansk mat:

- Om jag måste äta levande fisk, hur fan tar jag död på den?

Inte så mycket Kalle Anka över det. Bara roligt.