Premiär!

Lugn, bara lugn. Superettan har inte dragit igång än. Fotbollsspelandet har inte riktigt kommit igång än. Även om det i dag spelades ett försök till supercupmatch i Borås. En match jag för övrigt inte ska ge mig i kast med att recensera eftersom jag såg exakt noll minuter av den. Förlåt om jag lät nedlåtande, Lagrell. Värt att nämna är dock att DIF i dag 1-0-besegrade Åtvidaberg på Cypern. Men vi alla vet att det är den 19 april det gäller.

Den premiär jag talar om är av mycket mindre art än allehanda fotbollspremiärer, men därmed inte sagt att den är oviktig. Förutom att dagens premiär var rekordtidig (allt jag tidigare har benämnt som rekordtidigt kan slänga sig i väggen) var den även väldigt barbent.

Jag som stundtals - rentav rätt ofta - är livrädd för att bli sjuk beslutade mig för att bege mig ut och springa. De senaste dagarnas fina väder fick mig att ta det chockartade beslutet. Tidigare år brukar jag premiärspringa i slutet av maj för att inte riskera att bli attackerad av kall luft. Snacka om rekordtidig premiär!

Påpälsad som en brunbjörn i sibirisk vinterkyla hoppade jag upp på hojen med för lite luft i däcken och drog iväg. Snabbt förstod att jag hade begått ett dundermisstag. På överkroppen var jag rejält välklädd, men av någon anledning valde jag att klä mig i shorts. Efter tre meters cyklande insåg jag mitt misstag. Jag blev trött. Så trött. Fruktansvärt trött. Men jag orkade inte vända, cykla tre meter och springa upp för trapporna för att ta på mig långbyxor. Därför fortsatte jag färden, shortsbeklädd.

Efter ett kort pit-stop, som höll Formel 1-klass, på en norsk bensinstation - däcken behövde påfyllning - var jag på plats. Jag pälsade av mig en smula, men behöll det mesta på. Jag gjorde helt rätt, för i skogen rådde det verkligen sibirisk vinterkyla. Under de två varvens löpande mötte jag två tjejer med barnvagnar tre gånger - fundera på hur det kan gå till - och stiftade bekantskap med Karlstads sista (?) snö. När jag såg det vita på marken kände jag mig väldigt atletisk och hurtig som var ute och sprang med snö runt banan.

Efter avklarad löprunda pälsade jag återigen på mig - och denna gång tog jag till ett hemligt vapen för att inte bli kall. Shortsen och de långärmade tröjorna fick sällskap av - mössan! Jag kände mig superfånig som bar shorts och mössa på samma gång, men vad gör man inte för att försöka hålla värmen? Väl hemma gjorde jag det enda rätta - tog på mig långbyxor.

Så kan det gå till när man är ute och springer den 31 mars. Och tusan, jag känner mig faktiskt frisk!