Känd bloggare på vanlig hockeymatch

Läs först: Känd bloggare i bombdrama.

Bombhotet skrämde inte bort mig. I kväll var jag - tillsammans med Mr 100 % - återigen på plats i Löfbergs Lila Arena för elitseriehockey mellan Färjestad och Modo. Det var inte direkt någon kioskvältarmatch som kommer gå till historien som den mest spännande kampen lagen emellan. Modo gjorde förvisso 0-1 redan efter 15 sekunder, men bara några minuter senare stod det 3-1 på resultattavlan. Redan då förstod jag vartåt det barkade och började så smått riva sönder min tipslapp. Jag trodde nämligen på ganska få mål och var aldrig riktigt nära att vinna. 90 spänn åt helsike.

Några saker fick speciell uppmärksamhet under LLA-vistelsen. Publikvärden som stod och höll koll intill oss var av det råare slaget. Jag tror att han helst av allt ville springa bort till ståplatsläktaren, slänga av sig sin propra kavaj och brista ut i sång och skrik tillsammans med de andra FBK-fantasterna. I stället stod han i sin fina kavaj och skrek bland allt sittplatsfolk. Då och då ropade han på sittplatspubliken och erbjöd handkräm och lotter. Att han står och säljer lotter är väl en sak - men handkräm! Ja, det är faktiskt sant. Gubben stod och erbjöd handkräm. Flertalet tokar tackade ja till hans erbjudande och blev en klick handkräm rikare. Jag blev också erbjuden, men tackade nej.

Kvällens andra stora blänkare i mitt huvud var Karolinen Fastigheter. De måste vara rätt nöjda med att göra reklam för sig under Färjestads hemmamatcher. Varje gång när det blir mål på en annan arena plingar det till (eller ja, ett högst egendomligt ljud yttrar sig). Den ovane hockeybesökaren - det vill säga jag själv - tittar då utan att tänka upp på den stora jumbotronen som hänger i taket. Då ser man reklamen för Karolinen Fastigheter - först efter det ser man var det har blivit mål. Eftersom det i kväll var full omgång i elitserien plingade det till hyfsat många gånger. Jag tittade rent reflexmässigt upp mot jumbotronen i stort sett varje gång - och då såg jag naturligtvis reklamen för Karolinen Fastigheter. På grund av detta kan jag inte få deras telefonnummer ur mitt huvud. 054-10 35 00. Helsike. Nu skriver jag det till och med. 054-10 35 00. Nu kan jag verkligen inte sluta tänka på det. 054-10 35 00. Sluta!

054-10 35 00. Noll, fem, fyra, ett, noll, tre, fem, noll, noll.

Jag kanske ska söka för det? Och begära att Färjestad betalar psykologen? Det är ju trots allt på grund av dem jag inte kan få Karolinen Fastigheter och deras telefonnummer ur huvudet. Lyckad marknadsföring, hur som helst.

Den avbrutna matchen från den 28 oktober spelades klart efter den riktiga matchen. Det var först då, vid ställningen 1-2 och med trettiotalet sekunder kvar av matchen, som Löfbergs Lila Arena förvandlades till en kokande kittel som skulle ha fått Miraculix avundsjuk. Stämningen var då på topp och det var då - och bara då - jag blev imponerad av stämningen. Till slut ljöd hesa Fredrik. Matchen var över - och vi lämnade kaffekitteln illa kvickt. Vi sprang faktiskt ut. Så gärna ville vi lämna hockeyn. Om det berodde på att vi ville undvika köer eller på att vi var trötta på hockey efter två matcher förtäljer inte historien.