Kusliga Kumla

Stötte jag på en galen yxmänniska? Nej.
Stötte jag på en Skandiahöjdare? Nej.
Stötte jag på en kallblodig mördare? Nej.

Jag är fortfarande i allra högsta grad levande efter flera timmar i kusliga Kumla. Kusliga och kusliga, förresten. Så jäkla kusligt var det inte, trots att vi befann oss uppskattningsvis 500 meter från den välkända Kumlaanstalten som innehåller både det ena och det andra. Trots att jag har spelat i Kumla flera gånger förut blev jag slagen hårt i huvudet av en sak när vi körde förbi Kumlaanstalten. Det är så stort. Hur stort? frågar du. Jag vet.

Tänk dig något riktigt stort. Något överjäkligt, monstruöst, sinnessjukt stort som helt enkelt tar väldigt stor plats. Okej? Bra. Nu är vi en bit på väg. Gör nu samma tankeexperiment en gång till.

Klar? Det är först nu vi börjar snacka. Nu snackar vi anstalt. En riktig anstalt. En Kumlaanstalt! Man skulle egentligen vilja traska in och ta en titt. Men så fort man ser halvdussinet stängsel ångrar man sig ganska snabbt.

Vi behövde inte direkt ta oss över några svårforcerade stängsel för att ta oss in i den närliggande hallen, Kumlahallen (vilket fiffigt hallnamn, pris till den som kom på det!). När vi kom in var vi fulla av hopp. Några timmar senare var vi inte det.

Om jag nu har räknat rätt förlorade vi fyra som var där våra sju första matcher. Mr 100 % förlorade sina två inledande matcher. Både Kudden och Släggan följde Mr 100 %:s exempel. Jag förlorade min första match. 2+2+2+1 blir 7. Sju raka förluster innan jag bröt mönstret genom en vinst – på walk over. Feglorten i min pool lämnade in efter sin första förlustmatch, och jag kunde avgå med en odiskutabel WO-seger i min andra match.

Tydligen var det jag som bröt isen. Mr 100 % vann till slut sin tredje och sista singelmatch (vid ställningen 13-13 i andra set tvingades motståndaren ge upp på grund av ryggont, naturligtvis orsakat av Mr 100 %:s fina spel). Kudden skrällde en smula och slog poolvinnaren. Släggan fick också en seger. Walk over-segern var precis som min helt odiskutabel (precis som alla andra WO-segrar). Jag avslutade segerkalaset med en säker vinst i min tredje match.

Sju raka förluster följdes alltså av fem raka segrar, och vi kände oss inte helt bedrövliga. Personligen känner jag mig inte bedrövad, utan snarare nöjd. VM-deltagandet i unforced errors har jag avsagt mig och i övrigt känns det mesta oförskämt bra. Mumma.

I övrigt noteras att skojandet med Häckentränaren Reine Almqvist i TV4-sporten får klassas som veckans roligaste. Programledarbytet Peppe Eng mot meteorologen Peter Kondrup var högklassigt! Risken är dock att Patrick Ekwalls och Ola Wenströms alternativa fotbollsgala i samma kanal senare i kväll seglar förbi och snor åt sig titeln som veckans roligaste. Vilken söndagskväll!