"Ursäkta mig, får jag fråga dig?"

Det svänger tämligen snabbt. För exakt en månad sedan - den 1 oktober - kunde man stå på Stasspaksvallen i Jönköping med vidöppen vårjacka och svära åt sig själv för att man inte plockade med sig solglasögonen. I dag - en månad senare - är en öppen vårjacka och ett par solglasögon tillbehör som inte gör någon större nytta.

När man gör en sådan enkel sak som att gå till affären är man osäker på om man verkligen går till affären eller om man försöker bestiga Kebnekaise. Samtidigt tror man att man är med i fäktnings-SM. Det låter kanske inte så farligt, det håller jag med om. Men då säger jag att någon fäktningsidiot har ryckt av dig ansiktsmasken och rivit ditt ansikte sönder och samman med hjälp av flera stötar från den skräckinjagande floretten. Floretten i det oskyddade ansiktet är den piskande vinden mot de tunna kinderna.

När det är så här kallt och jäkligt piggar vissa saker upp. Ett exempel är det som hände mig på busstationen i eftermiddags. Jag stod och förfrös när en tant 70+ glider fram till mig. Hon tar ton:

- Ursäkta mig, får jag fråga dig?
- Javisst! svarade jag.
(Trots kylan svarade jag på ett otroligt trevligt sätt.)
- Ursäkta mig, får jag fråga dig...
(När hon säger det för andra gången tror jag att det är en tant 70+ som bara vill tjata med mig för tjatandets skull. Men hon lägger till en sak:)
- ...det rimmar!
(Paffheten nådde mig med ljusets hastighet.)
- Eh... Ja, det gör det, svarade jag mer krystat än någonsin tidigare.

Efter det kom hon till sin fråga som handlade om någon buss till/från Stockholm. Jag svarade efter bästa förmåga. Tant 70+ var precis på väg att lämna mig ensam i kylan när hon tog min hand och sa:
- Det är så kul att ni ungdomar accepterar gamla tanter som jag!

Klart jag accepterar gamla tanter som mitt framför näsan på mig står och river av ett rim - utan att det från början var meningen.

"Ursäkta mig, får jag fråga dig?" - visst rimmar det!