Man vet när man är i Grums
Det var Propellerkoordinatorn som sa det självklara i går. Platsen var en pizzeria i Grums och klockan var strax efter tolv på dagen.
- Även om jag inte hade vetat var jag befinner mig just nu hade jag gissat på Grums.
Klockan i pizzerian stod still på kvart i tio. Kaffe ingick till maten, men någon kaffekanna hade inte ställts fram. Föreningen Motorbunden Ungdom Grums hade troligtvis möte samtidigt som vi åt. Det satt hur som helst vid några bord längre bort och diskuterade med största sannolikhet A-, epa- och apa-traktorer och allt vad det heter.
Men maten var god. Servicen var okej. Vi blev inte störda. Jag trivdes, och det gjorde säkerligen alla de övriga lagmedlemmarna. Det var nämligen division 3-premiär i går, och när man spelar måste man äta. Annars kan man inte spela bra.
Halva nöjet med att spela serien är att efter alla matcher räkna ut hur många procent av sina matcher man vann. Ett tecken på att vi spelade bra var att ingen lämnade hallen med vinstprocenten o. Inom laget placerade jag mig på en hedersam sistaplats med vinstprocenten 25 på fyra matcher. En vinst på fyra matcher, alltså. Inte riktigt nöjd, men som tur är har jag fyra sammandrag på mig att putsa till siffrorna.
Efter den första matchen utropade vi oss till serieledare. Parallellt med vår match mot Borås, som vi vann med 6-2, spelades en annan match, men eftersom vår match spelades av först var det vi som först kunde inkassera två poäng. Vi behöll serieledningen i sisådär två, tre timmar - sen var det slut på det roliga.
Promenad i den sibiriska kylan (jag ville ta bussen, men ingen var med mig) till pizzerian, promenad tillbaka till hallen. Sedan låååång väntan på vår tur att spela. Det enda man kan göra är att sitta och... ja, sitta. Vi satt och satt och väntade. Efter fet pizza och mycket väntan blir man hejdlöst seg. Det kände vi av.
Lagom till match, mot Trollhättan, lyckades vi mobilisera kraft, men inte tillräckligt för att vinna. 4-4 och oavgjort får ändå ses som ett bra resultat.
En ohygglig kyla mötte oss när vi lämnade hallen, men som tur var tog vi bussen denna gång. Alla var med mig.
Vi lämnade Grums. Klockorna började fungera, kaffet flödade och motorljudet klingade av - man vet när man lämnar Grums.
- Även om jag inte hade vetat var jag befinner mig just nu hade jag gissat på Grums.
Klockan i pizzerian stod still på kvart i tio. Kaffe ingick till maten, men någon kaffekanna hade inte ställts fram. Föreningen Motorbunden Ungdom Grums hade troligtvis möte samtidigt som vi åt. Det satt hur som helst vid några bord längre bort och diskuterade med största sannolikhet A-, epa- och apa-traktorer och allt vad det heter.
Men maten var god. Servicen var okej. Vi blev inte störda. Jag trivdes, och det gjorde säkerligen alla de övriga lagmedlemmarna. Det var nämligen division 3-premiär i går, och när man spelar måste man äta. Annars kan man inte spela bra.
Halva nöjet med att spela serien är att efter alla matcher räkna ut hur många procent av sina matcher man vann. Ett tecken på att vi spelade bra var att ingen lämnade hallen med vinstprocenten o. Inom laget placerade jag mig på en hedersam sistaplats med vinstprocenten 25 på fyra matcher. En vinst på fyra matcher, alltså. Inte riktigt nöjd, men som tur är har jag fyra sammandrag på mig att putsa till siffrorna.
Efter den första matchen utropade vi oss till serieledare. Parallellt med vår match mot Borås, som vi vann med 6-2, spelades en annan match, men eftersom vår match spelades av först var det vi som först kunde inkassera två poäng. Vi behöll serieledningen i sisådär två, tre timmar - sen var det slut på det roliga.
Promenad i den sibiriska kylan (jag ville ta bussen, men ingen var med mig) till pizzerian, promenad tillbaka till hallen. Sedan låååång väntan på vår tur att spela. Det enda man kan göra är att sitta och... ja, sitta. Vi satt och satt och väntade. Efter fet pizza och mycket väntan blir man hejdlöst seg. Det kände vi av.
Lagom till match, mot Trollhättan, lyckades vi mobilisera kraft, men inte tillräckligt för att vinna. 4-4 och oavgjort får ändå ses som ett bra resultat.
En ohygglig kyla mötte oss när vi lämnade hallen, men som tur var tog vi bussen denna gång. Alla var med mig.
Vi lämnade Grums. Klockorna började fungera, kaffet flödade och motorljudet klingade av - man vet när man lämnar Grums.
posted by Niklas at 11:00
1 Comments:
Vilken tur att du bor i Karlstad som är en sååå stor och rejäl stad, långt från alla bönder och epa-traktorer.
yeah yeah, öppna ögonen grabben. Har bott i Karlstad i 10 år och ser inte direkt att Karlstad skulle vara särskilt annorlunda sina kranskommuner...
Ännu en Karlstadbo som leker London. Hur många är ni nu? 75% månne?
Skicka en kommentar
<< Home