Mario Kart-feber

Jag är febrig i dag också. Minns väl tisdagens feberchock? I tisdags var det feber; nu är det mer feber, men ändå feber.

Feber
Feber
Feber
Feber
Feber

De olika febergraderna, fem till antalet. Tintinfebern har varit konstant. Mario Kart-febern, som jag nu ska skriva om, var liten från början, men nu börjar den växa till sig. Jag har helt enkelt börjat spela Mario Kart till Nintendo 64. Det är inte så himla roande att köra Mario GP (man kör fyra banor och den som kör bäst vinner) eftersom det inte är så fruktansvärt svårt att vinna.

Nu kör jag i stället varje bana på tid, ensam. Man kör bara mot klockan. Det är faktiskt lite beroendeframkallande. Man kan lätt köra Banshee Boardwalk tio gånger i rad, allt för att få till en så bra tid som möjligt. Banshee Boardwalk är nog den bana jag kör mest och således den jag kan bäst.

Innan jag nu i veckan började köra banorna på tid har alla tider i stort sett stått orörda och samlat damm i fyra, fem år. Då tyckte jag att det svårt att slå rekord, men nu går det som en smärre dans.

Choco Mountain (Chokladbanan)
Mario Raceway (Marios bana)
Wario Stadium (Warios bana)
Sherbet Land (Isbanan)
Bowser's Castle (Bowsers bana)
Yoshi Valley (Yoshis bana)
Banshee Boardwalk (Spökbanan)

Där är banorna jag har satt nya rekord på. Inom de fina parenteserna är namnen på banorna för den oinvigde Mario Kart-spelaren. Jag skulle egentligen vilja avsluta det här inlägget här och nu. Jag kan bara komma på en avslutning som är lika dålig den här. Det var när Björn Wirdheim som ledare stannade på målrakan, blev omkörd och åkte i mål som tvåa i Monaco för några år sedan. Du och jag, Björn Wirdheim!