Barnaby - den utopiske kommissarien

Sol, bad, gräsklippning, semester, getingstick och varma grillkvällar - medelsvenskens sommar fylls med både det ena och det andra. Och så Morden i Midsomer, förstås. Jag talar om den brittiska kriminalserien som får Sverige att stå still mellan klockan nio och halv elva på tisdagskvällarna.

Kommissarie Barnaby rycker tillsammans med sin följeslagare assistens Jones (eller DC Jones som de säger i serien) ut och ställs öga mot öga med döingar. De letar och letar och letar - men det går inte att få tag på mördaren. De talar med en miljard människor, men Barnaby och Jones (förlåt, DC Jones!) verkar inte vara något på spåren.

Då händer något! Jag vet inte riktigt vad som händer, men det verkar som om Miraculix - druiden i Asterixböckerna - uppenbarar sig och ger Barnaby en slurk trolldryck. När trolldrycken börjar verka är allt - och jag menar allt - glasklart för Barnaby. Mördaren pekas ut och blir gripen. Ofta är mördaren någon man knappt har sett skymten av tidigare i avsnittet. När gripandet sker frågar man sig hur han kom in i bilden. Barnaby förklarar för mördaren - och för tittarna - hur morden gick till och sen kan sagan avslutas. Slut.

Så ser det ut - och jag blir så trött på det! Nu har jag ingen stenkoll på hur poliser arbetar, men är det möjligt att alla frågetecken rätas ut på en och samma gång vid varje mordtillfälle? Okej då - jag vet att det bara är tv, men ändå!

Och sen alla dessa namn. Det talas med någon Jack, en Billy, några Ted, sju Johnny och tjugo Darren. När snacket sedan går mellan Barnaby och DC Jones är det meningen att man ska hänga med och veta exakt vem det är de talar om. Hopplöst.

Om jag kommer titta på Morden i Midsomer nästa vecka? Förmodligen. Fråga mig inte varför.