Påskmöte

Påskafton - dagen då alla ur det yngre gardet ser chansen att håva in kilovis med godis. Jag har själv genomlidit det stadiet med viss förträfflighet, om jag får säga det själv. Vissa av dagens unga verkar dock inte ha samlat på sig nog med påskrutin. Eller också är det jag som inte vet hur man för sig när det kommer två småttingar utklädda till total oigenkännlighet. Så här föll i alla fall mötet ut:

Undertecknad sitter vid datorn och det ringer på dörren. Med ett påklistrat leende öppnar jag.
- Hej, säger jag.
- Hej, säger de två påskkärringarna, en väldigt liten och en liten.
Någonstans här avslutas samtalet. Jag väntar på att de ska önska mig glad påsk och ge mig ett påskbrev.
- ...
- ...

Ingenting händer. Jag försöker rädda situationen.
- Ni vill ha godis, förstår jag...
- Jaa, tack, säger kidsen.
Jag hämtar godisskålen tre meter bakom mig.
- Varsågoda, säger jag.

Med någorlunda entusiasm plockar tjejerna på sig gottigheter.
- Tack så mycket, säger de.
- Varsågod, säger jag och väntar på att de ska önska mig glad påsk och ge mig påskbrevet den yngsta tjejen håller hårt i sin hand.

Ingenting händer. Jag inser att jag inte kommer få något påskbrev och försöker avsluta det hela.
- Glad påsk, säger jag.
- Glad påsk, säger tjejerna och vänder på klacken.

Sådärja. Där blev jag tillönskad en glad påsk. Påskbrevet, då?
- Du får ju ge det där! säger den äldre påskkärringen till den yngre när de har gått en meter. Hon syftar på påskbrevet. Jag får påskbrevet.
- Tack så mycket, säger jag.
- Hejdå, säger tjejerna.
- Hejdå, säger jag.

__

Det löste sig, som ni ser. Men är det inte så att jag ska få påskbrevet för att sedan erbjuda dem godis? I och för sig universums i särklass onödigaste fråga, men ett särdrag jag besitter är att jag gärna vill ta reda på och utforska onödigheter. Genom att bara titta igenom den här bloggen kan man finna prov på onödiga tankar och frågeställningar jag berör. Summa summarum: Jag har en onödig blogg. Men jag gillar den skarpt!