Då var det jul igen

Tisdag eftermiddag. Jag och mina studiegruppskamrater sitter i universitetets kafeteria och har kaffepaus. Det talas lite om det pågående seminariet. Jag ser en bekant människa skymta långt borta. Det tar dock inte många sekunder innan jag lyckas identifiera mannen. Det är Tomten (som jag har porträtterat här på Nickes lilla) jag ser, den legendariske ekonomihistorikern.

Utan att tänka mig för är jag på väg att utbrista "Titta, där är Tomten!" - men jag hejdar mig. Varför jag gör det? Jag kommer på att ingen i samhällskunskapssällskapet runt mig har läst historia, och således har de ingen aning om vem Tomten är.

Sakta - mycket sakta - forsar (hm, kanske felval av ord) Tomten fram. Till slut, efter några minuter, når han fram till kafeterian för att plocka på sig sitt eftermiddagsfika. Jag begrundar honom. Allt går i ett ytterst söligt tempo. När Tomten har tagit ett steg har alla andra tagit sju; när Tomten har blinkat med ögonen en gång har alla andra blinkat 13 gånger; när Tomten har kliat sig i skägget... ja, ni hajar. Jag skrattar lite för mig själv och kommer på att jag saknar Tomtens föreläsningar.

"Är det jultomten som står där borta?", hör jag helt plötsligt en av mina studiegruppskamrater hiva ur sig. Snabbare än Thomas G:son hinner skriva en schlagerrefräng slänger jag mig in i samtalet.

Jag redogör mycket grundligt för vem som min studiegruppskamrat refererar till som "jultomten" är. Jag berättar om hans små putslustigheter och kvicka (!) kommentarer - men även om hans hejdlösa seghet. Att han enligt säkra källor tar bilen till universitetet - trots att han bor cirka 200 meter från det - avhandlas också. Jag berättar om hans kärlek till guldmyntfoten, åh kära guldmyntfot. Och allt annat matnyttigt om Tomten jag känner till.

Till slut var vi tvungna att återgå till seminariet. Tomten hade då betalat för sitt fika och hade påbörjat sin färd tillbaka till historieinstitutionen. Enligt mina beräkningar lär han vara framme den 26 maj. 2009.