Peter Crouch på badmintontävling

Firmabilen som Mr 100 % skakade fram i fredags eftermiddag var en riktig rackarrökare, som Curt Lundmark skulle sagt. Den gick i går som ett spjut genom mjukt smör ända från Kristinehamn till Stockholm.

Jag vet inte riktigt vad jag försöker uppnå när jag skriver lite småhemligt. Varför kunde jag i fredags inte skriva att vi skulle åka till Stockholm och titta på Swedish International i badminton? Nu har jag i alla fall avslöjat vad jag, bilfixaren Mr 100 %, bullbakerskan Smá, huliganen Fred och den i många avseenden svenske Norsken hade för oss i går.

Om vi hade åkt lite tidigare än vad vi gjorde hade vi kunnat morsa på tidningsutdelaren. Nu åkte vi inte riktigt så tidigt, men det var ändå tidigt. Tack vare GPS-hjälp tog vi oss till Täby och armbågade oss fram till en parkeringsplats. När så kvartsfinalspelet i Swedish International drog igång klockan nio satt vi bänkade - och som vi satt bänkade! Klockan var närmare ett - det vill säga ungefär fyra timmars konstant sittande - när alla de tjugo kvartsfinalerna var spelade och vi kunde lämna hallen. Men vi klagade inte över träsmak hela tiden.

Vi fick se den otroligt långe och pinnsmale Liverpoolanfallaren Peter Crouch lira fjäder. I samband med hans entré kom förresten gårdagens skräll. En ur gänget från Karlstad som vi satt tillsammans med kan ungefär ingenting om fotboll - ändå var det han som påpekade hur lik Peter Crouch dansken Jens Kristian Leth var. Det var en chock!

Uppehållet mellan kvartsfinalerna och semifinalerna kom väldigt lägligt. God men dyr kinesmat inmundigades och Norsken satte i mina ögon ihop en hopplös kombination på Oddset. Att tippa kryss på två hockeymatcher känns inte så lyckat - men Norsken tippade alldeles rätt. Det var imponerande.

Semifinalpasset inleddes med solsystemets sämsta dansuppvisning som presenterades av universums sämst förberedda speaker. Gäsp. Var var Let's Dance-Ekwall när man behövde honom? Matcherna som följde var desto bättre. All väntan på den ende svenske deltagaren i semifinalerna - en herrdubbelspelare - var väl värd. Han deltog i den allra sista matchen som i mina ögon var den bästa. Efter den matchen var det väldigt skönt att stå upp.

Vi försökte oss på att hitta ut från Täby utan GPS-hjälp, men det var inte så lyckat. Det hela slutade med att vi åkte mot Uppsala - och då åkte GPS:en fram. Ännu mer mat följdes av ett massivt pass med billekar. Just därför gick tiden otroligt fort, och den annars lite småsega sträckan kändes inte alls überjobbig.

I dag undersökte vi om våra nyfunna badmintonkunskaper var applicerbara på oss själva. Resultat: negativt. Det räcker visst inte med att titta på bra badminton för att genast bli bättre själv. Tänk om det ändå vore så enkelt! Då hade jag köpt en enkel till Kina.