Tillbaka från Lisebe... jag menar tandläkaren

Tandläkaren hade precis förevigat mina tänder och jag trodde att hon skulle gå och framkalla bilderna omedelbums. Men i stället för att göra det trycker hon på någon knapp som får tandläkarstolen som jag sitter i att röra på sig. Utan att jag vet ordet av ligger jag med huvudet nere i golvet och fossingarna uppe i det blå. Det kändes i alla fall så.

Jag höll i mig hårt i armstöden för att inte rasa ner i golvet. Jag tänkte att undersökningen nu skulle inledas - men då gick hon iväg för att ta fram bilderna. Och där låg jag och försökte att inte trilla ur stolen med en fin bula som följd.

Såhär i efterhand försöker jag komma på vad jag tänkte på när jag låg och höll i mig. Jag tänkte nog inte på något, förutom att hålla fast mig. Det fanns inga bilder i taket (det brukar det finnas) att titta på. Det var bara vitt, vitt, vitt. Det var... ingenting.

Efter några minuter kom hon tillbaka. Jag tänkte "äntligen!" - men då förvärrades allt! Hon tryckte på någon knapp, och vips så var mitt huvud på väg ännu längre ner mot golvet. Jag höll i mig och tänkte säga att jag faktiskt inte hade införskaffat något tandläkarstolsåkband i receptionen.

Det dröjde en stund, men till slut var undersökningen över. När tandläkarstolen sakta men säkert återfick sin normala form - och mitt huvud, i stället för mina fötter, var den kroppsdel som befann sig närmast taket - kändes det lite som att kliva ur valfri åkattraktion på Liseberg. På något sätt kände jag mig också en smula nyvaken när jag insåg att jag var tillbaka i verkligheten. Men jag kan inte direkt säga att jag låg och småsov under undersökningsförfarandet. Skumt det där.

Det kanske framgår av texten, men jag kan inte rekommendera en tandläkarstol som åkattraktion. Mest på grund av priset, faktiskt. Det var förvisso längesedan jag besökte något som kan kallas nöjesfält, men jag tror inte att man i dag behöver betala 700 kronor för en åkattraktionstur.