Kaos överallt

Att åka buss är ruggigt avslappnande. Att bara få sitta ned, lyssna på musik, glo på busschauffören och ta det lugnt känns oerhört bra. Men för att det ska kännas bra att åka buss måste man åka en stund. Att stiga på en buss för att fem, tio minuter senare kliva av är värdelöst ur avslappningssynpunkt.

Det finns en snabblinje mellan centrum (där jag bor) och universitetet. Den har tre hållplatser - Stora Torget, en gata nära universitetet och universitetet. Den åker - för att tala klarspråk - raka vägen mellan centrum och universitetet. Jag åker nästan aldrig med den linjen. Om man väl ska åka buss är detlika bra att åka ordentligt. Den snabba linjen - eller "54:an" som den kallas av typ alla - tar jag bara i nödfall, till exempel om jag har bråttom. "54:an" är även snudd på alltid smockfull med stressade studenter, så att få sittplats känns alltid uteslutet.

Jag brukar i stället välja någon av de andra linjerna som i sakta mak tar sig upp till universitetet. I dag tog jag exempelvis den segaste linjen, buss 17. Den tar lite drygt 20 minuter. Att jämföra med "54:an" som rejsar upp till plugget på åtta, tio minuter. På de dryga 20 minuterna som jag åker buss hinner jag slappna av, lyssna på några låtar och glo busschauffören sönder och samman. När man kommer upp till universitetet är man en utvilad människa. När man kommer upp till universitetet med "54:an" är man inte en utvilad människa.

"54:an" är kaos. Alltid när den ska avgå från universitetet kommer det springandes studenter som bara måste med bussen. Fullkomlig kaos - och jag menar det verkligen! Hälften av människorna som springer efter "54:an" uppe vid universitetet hinner inte med bussen. Antingen är de för långsamma eller också är bussen knökfull. Kaos, som sagt.

Det är även lite kaos innanför universitetets väggar. Jag är nu officiellt inne på C-uppsatsskrivandet, men fortfarande finns det en del frågetecken att räta ut.

Kort resumé: Lüllis och "gott"-läraren har faktiskt varit överens om en sak under terminens inledande skede: de ser gärna att så många som möjligt av C-studenterna skriver en uppsats med didaktisk inriktning (lärarinriktning).

Så lyder den korta resumén. Det är många som har valt att skriva en uppsats med didaktisk inriktning. Det Lüllis och "gott"-läraren inte hade i åtanke när de lanserade sin uppsatsidé var att det krävs kompetenta uppsatshandledare för detta.

För att en lång historia jäkligt kort: Det finns inte nog med handledare. Det är extrem kaos. Läraren utan bloggsmeknamn skickade i dag ut ett massmejl till berörda studenter där han ursäktade handledarstrulet. Indirekt bad han också oss studenter att leta rätt på en handledare. Vän av ordning - det vill säga jag - tycker faktiskt att det är universitetets skyldighet att skaka fram handledare.

Men nu ska vi visst mejla potentiella handledare å ha oss. Kaos, som sagt. Jag tror att läraren utan bloggsmeknamn och de andra höjdarna där uppe skulle bli glada om varje student själv fixade sin egna, privata handledare. Mitt möte med läraren utan bloggsmeknamn (Lubs) där jag presenterar min privata handledare:

Jag: - Du, jag stötte på min gamle vapendragare Kapten Haddock nu i helgen. Jag berättade om mina planer och bristen på handledare. Han verkade faktiskt lite intresserad! Han kan inte stava till hemmagjord paginering och särskriver som en 12-åring, men han kanske duger?
Lubs: - Kapten Haddock? Tintins polare? Han finns väl inte på riktigt? Men det skiter vi i, det är kaos här uppe och vi har inga handledare - han får helt enkelt duga!
Jag: - Bra. Han har som du förstår ingen tidigare erfarenhet av uppsatser och ligger på minus vad det gäller högskolepoäng.
Lubs: - Minuspoäng är också poäng. Men bra, då har du fixat handledare.
Jag: - Tack, då!
Lubs: - Det är jag som ska tacka.

Fram med en handledare! Nu!