Mycket sagt - men ändå inte

Seminarium. Smaka på ordet: seminarium. Vad låter det som? Vad låter det egentligen som? Vad det låter som verkar vara svårt att urskilja. Frågan vad ett seminarium går ut på har jag också svårt för. Väldigt svårt för. Därför gör jag som alla andra när jag gästar ett seminarium:

Pratar om ingenting så länge som möjligt utan att säga ett skvatt.

Det är så det är. Man lindar in sitt språk i fina - och kniviga - ord och meningar som sedan flera hundra år tillbaka är akademikerstämplade. Man säger samma sak fyra, fem gånger - fast med olika ord varje gång. Någon kladdar i sitt anteckningsblock för att inte avlida. Seminarieledaren försöker lyssna och översätta akademikersvenskan till vanlig svenska, men kommer hela tiden på sig själv med att tänka "Just nu hatar jag mitt jobb". Trots allt detta håller alla skenet uppe och ställer rutinmässiga frågor till den som har ordet. "Hur menar du där?" "Menar du att graden av socialt kapital avgör hur väl ett samhälle fungerar?" "Kan du skjuta mig och skicka vidare strypsnaran till den som sitter till vänster om mig?"

I morgon ska jag banne mig inte sitta och ruttna bort på ett seminarium. I morgon blir det badmintontävling - på hemmabana. Ordentliga kraftmätningar kommer avlösa varandra i en rasande fart. Vi kommer bli tagna för gås-slaktare när utomstående ser de livlösa fjädrarna ligga och skräpa på golvet efter tävlingens slut. Ohyggligt spännande och krafttömmande duster kommer utspela sig i en idrottshall i Kristinehamn. Det är annat än seminarier, det.