Jag sa "Linköping" - och alla jublade

Kursstart i dag! Eftersom kursstarten var sömnig och kort lägger vi den till handlingarna och går in på mina dialektala kunskaper jag tydligen besitter.

Det första vår nya föreläsare gjorde var, naturligtvis, att presentera sig själv. Skönt bakåtlutad i stolen och måttligt intresserad lyssnade jag på hans ganska innehållslösa tugg. Men så vaknade jag till!

"Jag har bott i Karlstad i många år, men kan ni gissa varifrån jag kommer ursprungligen?" frågade han. "Inte en susning" tänkte jag för en hundradel innan jag fastnade vid ett ord han nyss uttalade - "kan". Det var sådär äckligt mycket Östergötland över det uttalet att jag mådde illa. Innan den nyss intagna lunchen började röra sig uppåt halstrakterna funderade jag lite snabbt på om jag skulle säga Linköping eller Norrköping. Jag valde Linköping.

- Ja! Där satt den direkt, sa han.

Alla jublade. Eller ja, inte riktigt jublade. Hur som helst fick jag känslan av att det var bra nära att jag fick applåder. Imponerande "OOH!"-rop hördes och jag tänkte "Kunde ni inte den lätta, idioter?" tyst för mig själv. Applåderna uteblev, som sagt. Alla höll kvar sina händer på lagom avstånd från varandra. Synd. Det kunde ha blivit första och enda gången i mitt liv jag fått applåder för att ha sagt "Linköping".

Och naturligtvis ser jag inte mina kurskamrater som idioter. Det var bara något jag skrev nu. Ursäkta.