Göran visade vägen
Vi följde Göran Perssons fotspår. Först Vingåker, sedan Katrineholm. Innan vi var framme vid Rosenbad hade vi dock fortsatt mot Norrköping, för det var ju det där det skulle hända grejer i går kväll.
Matchen mot Sylvia i början av juni spelades på Idrottsparken i Norrköping. Matchen mot IFK Norrköping spelades på samma arena. Det mesta var dock förändrat. Mot Sylvia ställde man sig 20 minuter innan matchstart frågan om matchen verkligen skulle spelas eftersom det var så livfattigt utanför arenan. I går 20 minuter före matchstart var det andra bullar: folk överallt och långa bilköer. När allt var räknat stod det klart att över 9 000 personer var på Idrottsparken för att se matchen. Mot Sylvia var det väl runt 900.
Om jag vid den här tiden i går (vid fikat i Vingåker) hade trott att DIF skulle skaka IFK Norrköping hade jag varit orolig för min egen hälsa. Men: DIF skakade IFK! Dock inte i den första halvleken. Det var typ IFK, IFK, IFK och IFK hela tiden. Det kunde verkligen ha varit större siffror än de 2-0 det var.
Men så precis efter halvtidsvilan - pang! Jonas Bergman petar in 2-1 och jublet visste snudd på inga gränser. 3-1-målet för IFK hoppar vi över och går direkt på 3-2-reduceringen. När Andreas Drugge gjorde DIF:s andra mål kändes allt rejält på gång. Men det blev ingen kvittering. Så brukar det bli - topplagen får till sist med sig alla poäng.
Direkt efter matchen var det deppigt, och tankar som "Vi kunde ju ha vunnit med 4-3!" utbyttes. Sanningen var dock att Norrköping var närmare att vinna med 7-2 än DIF med 4-3, men sånt pessimistsnack bortser man från. Tänk om Tobias Larsson hade gjort det där målet strax före halvtid, och tänk om Tobias Solberg inte skjutit utanför... Ja, tänk om.
Noll poäng och lite småseg hemresa från supersoliga Norrköping. När klockan blev läggdags för mig befann jag mig väldigt långt från min säng. Då satt vi i pappas lägenhet i Arboga, fikade upp det sista och kollade in Fotbollsmåndag. Sådant kan man roa sig med när det helst man vill göra är att sova. Men så var det heller ingen vanlig dag i går. DIF luggade ju nästan serieledaren på poäng.
Matchen mot Sylvia i början av juni spelades på Idrottsparken i Norrköping. Matchen mot IFK Norrköping spelades på samma arena. Det mesta var dock förändrat. Mot Sylvia ställde man sig 20 minuter innan matchstart frågan om matchen verkligen skulle spelas eftersom det var så livfattigt utanför arenan. I går 20 minuter före matchstart var det andra bullar: folk överallt och långa bilköer. När allt var räknat stod det klart att över 9 000 personer var på Idrottsparken för att se matchen. Mot Sylvia var det väl runt 900.
Om jag vid den här tiden i går (vid fikat i Vingåker) hade trott att DIF skulle skaka IFK Norrköping hade jag varit orolig för min egen hälsa. Men: DIF skakade IFK! Dock inte i den första halvleken. Det var typ IFK, IFK, IFK och IFK hela tiden. Det kunde verkligen ha varit större siffror än de 2-0 det var.
Men så precis efter halvtidsvilan - pang! Jonas Bergman petar in 2-1 och jublet visste snudd på inga gränser. 3-1-målet för IFK hoppar vi över och går direkt på 3-2-reduceringen. När Andreas Drugge gjorde DIF:s andra mål kändes allt rejält på gång. Men det blev ingen kvittering. Så brukar det bli - topplagen får till sist med sig alla poäng.
Direkt efter matchen var det deppigt, och tankar som "Vi kunde ju ha vunnit med 4-3!" utbyttes. Sanningen var dock att Norrköping var närmare att vinna med 7-2 än DIF med 4-3, men sånt pessimistsnack bortser man från. Tänk om Tobias Larsson hade gjort det där målet strax före halvtid, och tänk om Tobias Solberg inte skjutit utanför... Ja, tänk om.
Noll poäng och lite småseg hemresa från supersoliga Norrköping. När klockan blev läggdags för mig befann jag mig väldigt långt från min säng. Då satt vi i pappas lägenhet i Arboga, fikade upp det sista och kollade in Fotbollsmåndag. Sådant kan man roa sig med när det helst man vill göra är att sova. Men så var det heller ingen vanlig dag i går. DIF luggade ju nästan serieledaren på poäng.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home