Massor av "eh" och Ulf

I dag var det någon slags säkerhetspolitisk konferens på universitetet. Inte så fullt så lockande, men vår kursledare menade att vi "ska vara där", och då fick jag snällt pallra mig dit. Förmiddagen var ett litet praktfiasko - om man nu kan tala om ett litet sådant - så därför finns det inte så mycket att säga om den. Jag övervägde att gå hem, men insåg snabbt att jag inte skulle göra något nyttigare hemmavid. Därför: säkerhetspolitisk konferens även på eftermiddagen! Och det var då det började bli intressant.

Först snackade en nervös, "eh"-sägande, vattendrickande Ronnie Hellström-look-a-like (han hade både frisyr och mustasch som Ronnie!) om Turkiet. I början lät han märkbart nervös, och det märktes tydligast i att han lyckades klämma in "eh" mellan var fjärde ord. Jag förstod tidigt vartåt det barkade med hans "eh"-sägande och upprättade ungefär 30 sekunder in i föreläsningen en "eh"-räknare. Hans nervositet - om det nu var nervös han var - avtog inte direkt med tiden: han fortsatte med sina "eh" och drack rigorösa mängder vatten. Så här kunde det låta och se ut:

- Ja, eh... Turkiet... eh, flyttade sin huvudstad (dricka vatten) från... eh, eh... Istanbul (dricka vatten) till... eh, Ankara.

Mitt lilla block - som arrangören av konferensen tillsammans med en kulspetspenna tillhandahöll, mycket bra - blev snabbt fulltecknat med streck som visade hur många gånger han sade "eh". Efter 15 minuter var han uppe i 80 "eh". Under föreläsningens avslutande del avtog "eh"-sägandet en aning, men det berodde snarare på att några av åhörarna stod för ett par timslånga utläggningar, vilket innebar att Ronnie Hellström-kopian inte fick en syl i vädret, än att hans nervositet avtog.

Under den knappa timmen Ronnie Hellström-kopian (kan verkligen inte släppa hur lik han var Ronnie!) höll låda fick han ur sig 212 "eh". "Gott"-läraren med sina "gott" kan härmed slänga sig i väggen.

Om "eh"-mannen var nervös till tusen var personen som talade efter honom allt annat än nervös. Han var så lugn och cool att jag nästan somnade - trots att han talade om intressanta saker. Han hade nämligen under 90-talets oroligheter på Balkan förhandlat med personer som Slobodan Milosevic (de flesta vet nog vem han var, så någon presentation behövs knappast) och Ratko Mladic (bland annat anklagad för Srebrenicamassakern). Inga män man tar en spontanfika med och talar om väder eller varför inte bussen kom i tid i morse.

Men de intressanta sakerna tar inte slut med en person som har träffat Milosevic och Mladic. Efter konferensen åkte jag som brukligt buss hem. När jag gick av bussen och skulle gå över vägen tittade jag snabbt åt höger för att förvissa mig om att ingen bil skulle köra över mig. Då vinkade en för mig okänd man 15 meter ifrån mig. Jag trodde naturligtvis att han vinkade till någon annan än mig och fortsatte gå.

Sedan tittade jag av någon anledning återigen till höger - och då vinkar han igen. Jag slängde en snabb blick över axeln och såg att det inte fanns någon bakom mig. Jag tittar på honom och försöker få ögonkontakt med den vinkande mannen - men han har på sig solglasögon. Han fortsätter med sitt vinkande.

Jag bestämmer mig för att reda ut allt. Jag stannar upp, byter färdriktning och går mot den okände mannen. Jag känner verkligen inte igen honom. Jag kommer närmare. Vem är människan? Och vad i hela friden vill han mig? Är det överhuvudtaget mig han vinkar till?

- Är det mig du menar? hasplar jag ur mig.
- Jaaa... Du heter Ulf, va?
- Ulf? Hehe, nej, det gör jag inte, säger jag.
- Nähä... Nej, du var så lik en, bara...
- Jaha. Ja, så kan det vara ibland.

Mer var det inte med det. Jag gick hem och tänkte att Ulf kanske inte är ett så dumt namn.