Jag håller mig vid liv

Det har varit på gång ett tag nu. Men först blir det lite historia.

Jag vet när jag senast var sjuk. Det var en torsdag, den 4 maj närmare bestämt. Ibland är det förjäkla praktiskt att ombesörja en blogg. Då kan man ta fram viktiga saker, till exempel när man senast var sjuk. Jag minns den 4 maj mycket väl. Jag mådde dåligt, illa, uselt och - kort sagt - inte bra.

I dag är det den 10 september - och jag har inte varit sjuk sedan den 4 maj. Det är drygt fyra månader, det! Men det ska sägas att jag flera gånger under den tiden har tänkt att det nu är nära. Nära insjukning i form av halsont och hosta.

För en gångs skull verkar jag vara gjord av det sega virket, och det känns verkligen skönt. I somras kändes det vid flera tillfällen inte okej, men då var jag visst väldigt seg.

Nu i veckan ringde alarmklockorna igen. Natten mellan tisdag och onsdag var enligt mitt tycke väldigt kall, och mitt fönster stod öppet under natten. Morgonen var kall och halsen lite småirriterad (ungefär som Lasse Lagerbäck under en presskonferens, då hajar ni nog). Då trodde jag att det var dags för halstablettsätande deluxe och rejäl Echinagardpimpling. Men så blev det inte.

Apropå Echinagard! Min Echinagard tog slut ganska nyligen. Jag fattar inte varför jag inte har införskaffat en ny flaska av den mirakeldrycken. Den är bäst och fullkomligt outstandning. Så fort min hals känner sig lite presskonferenslagerbäckig, vilket den gör rätt ofta (eller också är det jag som är extra känslig), häller jag 20 droppar i ett halvfullt/-tomt vattenglas. Abrakadabra - frisk som en nötkärna. Så är det oftast.

Ofta äter jag också halstabletter. Jag har märkt att jag äter halstabletter lika ofta som jag dricker vatten. Halstabletter känns helt enkelt bra och väldigt rätt - även när man är hundraprocentigt frisk. Det känns... lent. Som Fredrik Ljungberg på en presskonferens. Innan man tar Echinagard eller en halstablett ser man Lasse Lagerbäck framför sig. Efteråt ser man Fredrik Ljungberg flörta vilt med Robert Laul, Johan Esk och den övriga journalistkåren. Hejdlöst bra!

Ett annat sätt att hålla sig frisk verkar vara att träna. Om man tränar när Lagerbäck gör ett litet besök i halsen känns det alltid bra efter träningen. Det är som om Fredrik Ljungberg uppenbarar sig. Men kom ihåg: Bli aldrig kall efter träningen. Aldrig, never, nie! Det är det bästa tipset jag kan ge. Och sitt aldrig mitt i ett drag där den kalla luften får härja fritt. Aldrig, never, nie! Det är det näst bästa tipset jag kan ge.

Än säger jag alltså inte som doktor Max Adrian Busé (Peter Habers rollfigur) i Jönssonligan och den svarta diamanten när han haffas av polisen i slutet av filmen:

- Jag ger mig!

För bästa effekt sägs ovanstående replik med en enorm uppgivenhet i rösten - något som jag inte gör! Länge leve friskheten!