Nu ska hela rasket rivas

Två veckor kvar, sen ska Universalen avfolkas på allt och alla. Med varm hand överlämnas tennis-, badminton- och innebandyhallen (multifunktionell arena!) till rivargubbarna som ska plocka isär den bit för bit för att ge plats åt det växande universitetet.

Det märks att det börjar närma sig rivningstajm. Nu är det bara vi, badmintonspelarna, som inte är utkörda. Tennis- och innebandyfolket har redan fått makat på sig. Det är så tyst nu. Inga 60-åriga motionärer i höjdhopparshorts och pannband som ger ifrån sig sina karakteristiska pensionärsvrål när de inte når bollen; inga smällar i innebandysargen följt av höga skrik från avbytarbänken.

Nu finns det knappt vatten i hallen längre. För att fylla på vattenflaskan kan man gå över det som en gång var en reception och gå in i det rum som en gång såg ut som ett kök. Klocka finns det knappt heller. Det finns en liten köksklocka typ 50 meter bort från badmintonbanorna som ger en indikation av vad tiden är. Kisar man rejält så ser man vad klockan är.

Nu kanske det låter som om jag är ledsen över att Universalen ska rivas - men det är snarare tvärtom. Jag längtar efter att få byta spelplats. Jag vill inte spela i Universalen. Detta eftersom det är en dålig badmintonhall på grund av det hårda golvet. Men det kan en sån som jag - som är badmintonskolad i en simpel idrottshall - leva med. Nej, det jag längtar efter är att få kortare väg till träningen. Nu har jag det förbaskat långt till träningen. Om två veckor blir det andra bullar. Då kan jag nästan krypa till träningen på tio minuter. Gå dit på fem minuter. Cykla dit på tre minuter.

Till hösten, när Karlstads nya rackethall står klar, får jag det lite längre - men ändå nära jämfört med Universalen. Uppskattningsvis kommer jag då kunna cykla till träningen på tio minuter. Det blir grejer, det.