Tv-spelsjapanerna
Jag har inte tittat brutalt mycket på friidrotts-VM från Osaka. Bara ganska mycket. De gånger jag har tittat har jag förundrats särskilt mycket över prisutdelningarna.
Atleterna tilldelas sina medaljer och blombuketter, tar emot publikens gratulationer och vänder sig mot flaggstängerna för att höra guldmedaljörens nationalsång och se flaggorna hissas. När grammofonen - eller vad de nu använder för apparat för att spela nationalsången - vevas igång ligger kamerans fokus på hur flaggorna hissas mot den japanska skyn.
Då tittar de fram - tv-spelsjapanerna.
När flaggorna hissas ser man i bakgrunden massvis med japaner sitta på läktaren och vinka. De inte bara vinkar. De står upp, gapar, skrattar, pekar mot storbildsskärmen och skriker till grannen på läktaren: "Ser du mig? Titta!"
När jag ser dessa japaner - unga som gamla - tänker jag direkt på tv-spel. Jag tänker mitten av 90-talet. Jag tänker något sunkigt idrottsspel där grafiken är alldeles för dålig, mätt med dagens osannolika mått. Det är precis så - monotont vinkandes och skrattandes - jag tänker mig publiken i ett tv-spel.
I morgon avgörs de sista grenarna i Osaka. Titta på en prisutdelning och notera tv-spelsjapanerna.
Atleterna tilldelas sina medaljer och blombuketter, tar emot publikens gratulationer och vänder sig mot flaggstängerna för att höra guldmedaljörens nationalsång och se flaggorna hissas. När grammofonen - eller vad de nu använder för apparat för att spela nationalsången - vevas igång ligger kamerans fokus på hur flaggorna hissas mot den japanska skyn.
Då tittar de fram - tv-spelsjapanerna.
När flaggorna hissas ser man i bakgrunden massvis med japaner sitta på läktaren och vinka. De inte bara vinkar. De står upp, gapar, skrattar, pekar mot storbildsskärmen och skriker till grannen på läktaren: "Ser du mig? Titta!"
När jag ser dessa japaner - unga som gamla - tänker jag direkt på tv-spel. Jag tänker mitten av 90-talet. Jag tänker något sunkigt idrottsspel där grafiken är alldeles för dålig, mätt med dagens osannolika mått. Det är precis så - monotont vinkandes och skrattandes - jag tänker mig publiken i ett tv-spel.
I morgon avgörs de sista grenarna i Osaka. Titta på en prisutdelning och notera tv-spelsjapanerna.
posted by Niklas at 21:24
4 Comments:
Nickes lilla citeras - i Expressen:
http://expressen.se/sport/fotboll/1.822236/storebror-ser-dig-1-2
Tufft!
Tv-spelsjapanerna. Bra uttryck. De är galna i tv-spel i det där landet. Läste någonstans att VM-finalen i tv-spelet Fifa 06 hade fler tittare i Japan än den riktiga VM-finalen förra året. VM-finalen i Fifa 06 gick dessutom på bästa sändningstid på kvällen, medan den riktiga VM-finalen sändes direkt mitt i natten och i efterhand på eftermiddagen dagens efter den spelats. Japanerna är minst sagt speciella.
Haha du har så rätt, eller varför inte 8-bits japaner. Dom är ju bra mycket gladare än dom som faktiskt får medaljerna.
Simon: Det kom som en chock. Tack för att du visade, annars hade jag aldrig sett det.
Kalle: Om man har det du skriver i åtanke känns det inte som någon större skräll att de uppför sig som de gör på läktarna. Men jag gillar det. Det gör jag.
Wissman: Just DET är ju nästan det mest sjuka! "Woho, en pinnsmal kenyan, som gråter av lycka på prispallen, kutade hem en guldmedalj, men JAG är minsann den som är mest glad!" Typ.
Skicka en kommentar
<< Home