Jag hade en plan
Allt gick enligt planen.
Första matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Andra matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Tredje matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Taktiken var inte genomlysande, tyvärr. Den första matchen vanns förvisso tämligen komfortabelt, men sedan attackerade motgångarna utan pardon. I den andra matchen hade jag ingen större chans, trots sidvalet. Trots att jag stod utan chans kände jag efteråt att jag inte ville något hellre än att få spela om matchen. Just den känslan når mig då och då efter en förlorad match. Att man vill spela om en match betyder att man inte är nöjd med sin insats och tror att man kan göra bättre ifrån sig om man får en chans till. Tyvärr fungerar inte tävlingssystemet på detta vis. Då gäller det bara att glömma allt och alla och fokusera på nästa uppgift. Det gjorde jag.
Den tredje och sista poolmatchen gällde mycket. I potten låg en slutspelsplats och för motståndet stod Värmlands DM-segrare. Jag hade således revansch att utkräva efter den senaste kraftmätningen oss emellan för tre veckor sedan (minns D(M)-dagen). Han vann det första setet och jag vann det andra. Jag kände att jag hade chansen - men en boll in i det tredje och avgörande setet försvann allt hopp.
Förbannade kramp. När man väl känner hur det börjar rycka i benen vet man att det är kört. Det går inte att vinna genom att springa runt och fylla år (som Niklas Wikegård skulle ha sagt) och tro att krampen kan undvikas. Det var tack och bock direkt. Ett halvt spöke är dock borta. Det går att slå honom - utan kramp.
Jag och Mr 100 % ställde av någon anledning upp i dubbelklassen. Jag vet verkligen inte varför. Vi var allt annat än bra i dag. På något sätt lyckades vi med konststycket att under hela matchen spela på vår lägstanivå. Då är det svårt att vinna. Vår lägstanivå är nämligen så låg att Glocalnet i skrivande stund har tillsatt en specialkommitté vars enda uppgift är att komma på något ännu lägre. De får det svårt.
Dagens roligaste var ett replikskifte mellan Mr 100 % och en förälder. Mr 100 % har vunnit alla sina matcher och gått vidare till slutspel.
Förälder: - Hur går det för dig?
Mr 100 %: - Jodå, det går bra.
Förälder: - Jaha, så du har inte börjat spela än?
Elakt, men fruktansvärt kul.
Första matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Andra matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Tredje matchen: Jag vinner servelottningen, ger bort serven och väljer den bästa sidan.
Taktiken var inte genomlysande, tyvärr. Den första matchen vanns förvisso tämligen komfortabelt, men sedan attackerade motgångarna utan pardon. I den andra matchen hade jag ingen större chans, trots sidvalet. Trots att jag stod utan chans kände jag efteråt att jag inte ville något hellre än att få spela om matchen. Just den känslan når mig då och då efter en förlorad match. Att man vill spela om en match betyder att man inte är nöjd med sin insats och tror att man kan göra bättre ifrån sig om man får en chans till. Tyvärr fungerar inte tävlingssystemet på detta vis. Då gäller det bara att glömma allt och alla och fokusera på nästa uppgift. Det gjorde jag.
Den tredje och sista poolmatchen gällde mycket. I potten låg en slutspelsplats och för motståndet stod Värmlands DM-segrare. Jag hade således revansch att utkräva efter den senaste kraftmätningen oss emellan för tre veckor sedan (minns D(M)-dagen). Han vann det första setet och jag vann det andra. Jag kände att jag hade chansen - men en boll in i det tredje och avgörande setet försvann allt hopp.
Förbannade kramp. När man väl känner hur det börjar rycka i benen vet man att det är kört. Det går inte att vinna genom att springa runt och fylla år (som Niklas Wikegård skulle ha sagt) och tro att krampen kan undvikas. Det var tack och bock direkt. Ett halvt spöke är dock borta. Det går att slå honom - utan kramp.
Jag och Mr 100 % ställde av någon anledning upp i dubbelklassen. Jag vet verkligen inte varför. Vi var allt annat än bra i dag. På något sätt lyckades vi med konststycket att under hela matchen spela på vår lägstanivå. Då är det svårt att vinna. Vår lägstanivå är nämligen så låg att Glocalnet i skrivande stund har tillsatt en specialkommitté vars enda uppgift är att komma på något ännu lägre. De får det svårt.
Dagens roligaste var ett replikskifte mellan Mr 100 % och en förälder. Mr 100 % har vunnit alla sina matcher och gått vidare till slutspel.
Förälder: - Hur går det för dig?
Mr 100 %: - Jodå, det går bra.
Förälder: - Jaha, så du har inte börjat spela än?
Elakt, men fruktansvärt kul.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home