Dumma Brown

Veckan har varit oerhört spännande - tack vare en sak. Saken kan också kallas bok och går mer specifikt under namnet Änglar och demoner. Efter en ganska trög inledning skruvade jag upp läseriet betänkligt och plöjde sida efter sida - och vid halv två-tiden i natt blev jag klar. 550 sidor njutning.

För njutning var det. Författaren Dan Brown kan det här med att fängsla. Jag gillar fängels... förlåt, fängslande saker. Fast ibland ville jag bara slänga ut boken genom fönstret. Ibland blev klockan väldigt mycket och jag ville av naturliga skäl sova. Men jag kunde inte sluta läsa! "Sluta med spännande avslutningar av varje kapitel, Brown! Jag vill stänga boken, fimpa lyset och dra ner nattmössan nu." Dan Brown lyssnade inte på mig. Det ska han ha en stor eloge för.

Jag läste Browns stora succéroman, Da Vinci-koden, förra våren. Jag läste Änglar och demoner med mina Da Vinci-koden-glasögon. Böckerna är egentligen förbaskat lika. Robert Langdon kommer i båda böckerna på helt otroliga saker som får sällskapet - Langdon själv och en tjej - att ryckas närmare lösningen på problemet. Likaså bjuder båda romanerna på flertalet oväntade vändningar som får läsaren att verkligen tappa hakan. Det finns flera likheter som jag på grund av den sena timmen inte orkar redogöra för.

Men allt är bra gjort av Brown. Det var som om begreppen tid och rum försvann när jag läste nu under veckan. Det klaraste exemplet hämtas ifrån gårdagen när jag satt ute och läste i den soliga trädgården. Helt uppslukad av boken sitter jag och samtidigt lapar sol - och det länge! För länge skulle det visa sig. I dag är jag en smula rödare än i går. Det enda jag säger.

Jag tror det finns någon mer Brownroman som ligger och väntar på mig här i huset. Dessa skall helt klart läsas inom en mycket snar framtid!