Ge mig ett stort mörker

Det känns som om jag har skrivit något liknande ungefär 134 gånger tidigare, men det skadar inte att köra det en gång till.

Badmintonlaget står i morgon inför två ovissa och högst veritabla holmgångar som får enduro att se ut som en sport för mesar. Ni vet vad jag talar om - det har återigen blivit dags för seriespel. Denna gången spelar vi på hemmaplan, och i vanlig ordning har vi beställt jordens oväder. Varför? Hallen vi spelar i är nämligen utrustad med fönster, något som är allt annat än bra om solen tittar fram. Kombinationen sol och badmintonspel är inte hundraprocentigt bra.

Som tur är verkar det i morgon bli skitväder à la skitväder, men sådana - åtminstone i detta fall - fina väderpredikningar har man sett förr. Flertalet gånger har solen lik förbannat lyst in i vår hall som enligt rykten byggdes samtidigt som Sverige kristnades. Den är ful, sliten, ogästvänlig, har halkigt och smutsigt golv, samt har fönster - men ändå gillar jag den. Ja, jag tror faktiskt att jag gör det. Hemmaplan är ju alltid hemmaplan.

Sa jag att vi ska vina?