Brinner det för sällan?

Jag satt hur skönt som helst i en av bibliotekets kungliga, fåtöljliknande stolar. Komforten var så hög att jag nästan satt och njöt tillsammans med kurslitteraturen i min hand. Man kan nog säga att allt var frid och fröjd.

Då körde det igång.

Brandlarmet började tjuta för fulla muggar. Genast kändes hela situationen mycket okomfortabel. Fåtöljen tappade genast sin fina mjukhet och boken nådde tegelstensvikt snabbare än du säger "plugga". Två bibliotekarier stod längre bort och konverserade - trots att brandlarmet var igång. För en sekund funderade jag på om det verkligen var brandlarmet som tjöt. Bibliotekarierna stod ju och pratade i stället för att gå ut! Var det en mobiltelefon utrustad med en otroligt gäll och jobbig ringsignal som pockade på uppmärksamhet? Till slut började dock bibliotekarierna röra på sig. När jag packade ner mina grejer i ryggsäcken började en av dem veva med armarna mot mig. Vevandet betecknade nog "UT MED DIG!" Så jag följde uppmaningen och gick ut.

Ute var det kallt som i norra Sibirien, och jag var definitivt inte klädd för väderleken som rådde. Helst av allt ville jag gå tillbaka till min sköna stol, sjunka ner i den och läsa. I stället stod jag och gjorde - ingenting. Till slut insåg jag det meningslösa med att stå och frysa. Jag gick hem.

På hemvägen funderade jag lite på bibliotekarierna som inte gjorde något när brandlarmet började tjuta. De pratade bara. Om vad? Jag tror jag vet.

- Oj! Hör du, Gun?
- Vad? Tjutet, menar du?
- Ja.
- Måste vara brandlarmet, va?
- Misstänker det.
- Då får vi pallra oss ut, då.
- Det har du alldeles rätt i. Kan inte du försöka få ut den där killen som sitter i den sköna fåtöljen där borta?
- Ja, jag fixar det. Jag vevar lite med armen mot honom.
- Bra. Då ses vi där ute.
- Det gör vi.

Vad lär vi oss då av detta? Det måste brinna oftare i biblioteket så personalen blir effektivare och snabbare.