Inte ens en penna!

I dag blev jag intervjuad av två personer från Kronofogden. Allvarliga grejer? Näppeligen. Naturligtvis sköter jag mina kort rätt och undviker suspekta myndigheter så långt det är möjligt. Men i dag slapp jag inte undan. I egenskap av lärarstuderande behövde de min hjälp för att räta ut några frågetecken. Känd bloggare ställde naturligtvis upp.

En av personerna som intervjuade sa i början av det lilla mötet förkortningen KFM väldigt ofta. Jag störde mig på det. Det var KFM hela tiden. KFM, KFM, KFM. Varje gång han sa KFM ursäktade han sig och sa "Jag menar Kronofogdemyndigheten!" Ordning och reda på honom.

Det hela tog fruktansvärt lång tid. Jag tror vi satt och babblade och var trevliga mot varandra i ungefär 45 minuter. Tänk er ett 45-minutersmöte med Kronofogden. Man kan tillbringa 45 minuter på bättre sätt, om man säger så. När det hela var klart tackade de båda från Kronofogden unisont för vår (vi var tre stycken) medverkan och tillät oss gå.

"Det var alltså klart så?" tänkte jag stilla för mig själv.

Är det inte kutym att när man frivilligt ställer upp som intervjuoffer i nästan en timme får något för besväret? Okej - det var Kronofogden som höll i det hela, och det är möjligen lite svårt för dem att ge bort något. Till och med jag ser svårigheterna med att ge bort en betalningsanmärkning, en kreditupplysning eller en utmätning.

Men vad sägs om en penna? Ett anteckningsblock? Godis? Ett klistermärke? Vad som helst! I stället fick vi ett tack och - inget mer.

Nej, Kronofogden - tro inte att ni ska få komma hem till mig och bli bjudna på kaffe och få göra en utmätning. Om ni bara hade tillhandahållit mig en Kronofogden-penna som tack hade vi sluppit den här prekära situationen.