Trevlighet varar längst

Så satt vi där, åtta passagerare och en busschaufför. Hela körbanan var täckt av ett långtradarsläp, och själva lastbilen hade kraschat in i bergväggen. Vi kunde inte ta oss någonstans, helt enkelt. Stopp åt alla håll.

De flesta av oss insåg att vi skulle få sitta i bussen ett bra tag, och alternativa flyktvägar ventilerades. Men vi satt kvar. Jag började tänka på docent Kåge Hagenbro, folklivsforskaren som hade trevlighet mellan människor som specialitet i Galenskaparna & After Shave-programmet GladPack. Och visst, trevlighet mellan passagerarna utvecklades!

Jag och en 22-årig människa som nästan var utbildad fritidsledare började samtala. Samtalet utvecklades snart till trevlighet när vi satt där och pratade om norsk fiskrensning, gitarrackord (som jag inte kan ett jota om, men vad gör man inte för att bevara trevligheten?) och ambulanspersonalens oförmåga att ta sig fram till olycksplatsen.

Efter en timme (!) kommer tre tonårsgrabbar fram till oss och frågar vad som har hänt. Efter en timme! De hade alltså suttit längst bak i bussen och troligen inte reflekterat över att bussen inte hade rört sig något nämnvärt på en timme. När de kom nådde trevligheten kokpunkten. Kvittot på det var att den nästan färdigutbildade fritidsledaren tog fram några papper ur sin väska och började sjunga. Riktigt trevligt!

Efter två timmar på samma ställe började det röra på sig. Chauffören manövrerade bussen på ett mästerligt sätt i det trängda läget och lyckades till slut nå den slutliga destinationen - två timmar för sent. Men vad gör det egentligen? Jag hade det riktigt trevligt.