Utan luft kan vi inte leva

Den tidiga kvällen i Karlstad bjöd på två minusgrader och ett i övrigt ganska så behagligt väder. Således snudd på perfekta förutsättningar för en cykeltur till träningen, tänkte jag. Två minusgrader kanske inte får det att vattnas i munnen av cykellust, men med tanke på att jag under de tidigare praktikveckorna cyklade både i snöstorm och dussintalet minusgrader ansåg jag att två minusgrader inte skulle vara någon match. Det var det inte heller. Det var när jag skulle åka hem som problemen började hopa sig.

Jag kände när jag åkte till träningen att det var lite klent med luft i mina däck. Därför bestämde jag mig tidigt för att pumpa däcken fulla av ny och fin luft efter träningen eftersom en anordning för just det ändamålet fanns i närheten.

Åh, nu orkar jag nästan inte berätta mer. Det är nu problemen kommer. Allt slutade i alla fall med att jag lyckades med det smått sensationella att tömma mitt framdäck på luft. Jag trodde att jag förde in luft; i stället tömde jag det förbaskade däcket på luft. Och med ett luftlöst däck kan man inte cykla, anser jag. Därför fick jag gå hem! Tro nu inte att jag hade nära hem. Det tog mer än en timme! Redan när jag nådde Pressbyrån var jag trött på att gå med cykeln. Då hade jag gått 100 meter.

Jag har använt den där anordningen minst två gånger förut, och då har allt gått smärtfritt. Varför betedde den sig så konstigt i dag? Varför var den supervrång mot mig? När jag gick hem analyserade jag situationen sönder och samman för att försöka reda ut om det var ett handhavandefel eller ej. Det kan det inte ha varit - jag gjorde ju som jag brukar göra!

Tur att jag fick skratta lite när jag såg Lilla kycklingen i dag. Sjukt kul film.
Betyg: Nl Nl Nl Nl